Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 2

bråkat alldeles för mycket med arbetarne och sökt att förändra deras ställning och karakter och att man derigenom beröfvat dem både deras dygder och andra väsentliga egenskaper. Detta blef mig just klart då jag betraktade Celio Guillaume, hos hvilken jag fann ett ganska sundt förstånd och ett klart loch bestämdt sätt att uttrycka sig, utan att han derföre förlorat något af sitt landtliga språks enkelhet och tonfall. Mademoiselle Merquem påstod att det var ett misstag att tro det anlagens användande på så kalladt högre håll vore ett medel till framåtskridande. Man toge i så fall ombyte för en högre lyftning, slumpen för frihet och nyfikepheten för upplysning. Ilon sade vidare att den torfva man eger och af hvilken man har sin utkomst är en helig jord, den det vore orätt att öfverlemna i främmande eller vårdslösa händer; att det icke vore nödvändigt att öka sina besittningar för att bli välbergad, utan att man blott af de verktyg man använde vid arbetet droge all den fördel de kunde gifva. Och detta, påstod hon, vore en outtömlig källa, alldenstund menniskosnillet icke vet af några gränsor. Jag fann att hon hade rätt och jag förvånades icke öfver att se bonden så läraktig då det gällde en undervisning som berörde hans medfödda känsla för den jord, som sett honom födas, äfvensom för sjömannen den stolthet han känner under sin strid mot elementerna. Jag tyckte mig i det förflutna skönja dragen af den vise och vördnadsvärde amiralen och glömde allt hvad Montroger berättat mig om hans svaghet och. sinnesförvirring under hans sista dagar. Jag fattade den skatt af förstånd och tålamod som han tidigt nedlagt i Celies själ, och långt ifrån att finna henne excentrisk, som de afundsjuka benämnde henne, eller en toka, som