Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 2

egoistiska enträgenhet, som är bonden så egen. DCelie var för hela Canielle lika nödvändig som hafvet för fiskarena. Ilon var alltid den som vakade öfver att det icke skulle få finnas en fattig utan hjelp, inga friska armar utan arbete, ingen svag utan Paj nde föda, inga ålderstigna utanunderåll, inga frånfallna små utan skydd, och att ungdomen icke skulle sakna nödig undervisning. Huru skulle man väl kunnat hjelpa sig utan henne? Om hon hade lemnat Canielle skulle man hafva klandrat henne, kanhända förbannat eller hatat henne. Gjorde sig väl Celie öfverspända föreställningar om en dyrkan, grundad på det personliga intres-set? Nej, i sanning icke, efter hvad jag sedermera erfor; hon misstog sig icke derpå; hon visste endast att den erkänsla, som dessa egoister visade, var passionerad, och jag tillstår att jag aldrig sett en dylik för någon annan menniska. Genom att ytterligare höra mig om bland de hederliga fiskarena, fick jag i grund reda på alla de särskilda förbållandena vid de omnämnda mottagningarne. Egentligen — och synnerligast under amiralens tid — gick man dit för att få rättvisa emot myndigheternas handtlangare; — amiralen var en röd republikan som icke tålde det minsta förtryck; — eller också anförde man stundom klagomål mot hvarandra och begärde råd för en blifvande process. Naturligtvis afstyrde den förträffiige mannen både strider inför la och mellan enskildta. Han styrde allt til rätta; försonade de värsta fiender och tillsatte af egna medel för att trösta den lidande parten. Han hade styrt sin lilla församling så faderligt och mildt, att han deraf skapat ett riktigt mönster. Han hade icke velat förändra hvarken naturens eller menniskornas beskaffenhet, och motsatt sig infö