Aftonbladet – 8 juni 1868, sida 3

i det hus, som tillhörde fiskaren Guillaume. Det var hans son, den der unga blonda mannen med det engelska utseendet, om hvilken jag redan talat. Hans blick var klar och full at förstånd; skägget guldgult, munnen väl längt från näsan och denna senare något kort. Han var väl skapad utan att derför ega nagot vidare behag, och artig utan att vara förekommande. Vän Celib, sade Stephen då haa såg mig inträda, säg åt din mor att min gäst är här, och att han säkert är hungrig. Det var ett gentilt namn för en sådan Juns., kunde jag ej underlåta att säga då denne var utgången. Minsann har ni icke rätt i det, medgaf Stephen, som för första gången kommit att tänka på det besatta häri. Men kom med ut,, fortsatte han; jag vet att ni icke tycker om lukten af torkad sill, och jag har derför låtit duka i bersån, fastän Gud skall veta det ej är stort bevändt med dessa eländiga buskväxter; men de ha ej stort annat att bjuda på här på orten. Det blef ej af att vi skulle äta på värdshus, som ni ser, alldenstund jag gjort den upptäckten att min gamla värdinna är så god som någon, hvad beträffar köksvetenskapen. Inte är fisken öfver sig, förstås; ni vet att vill man äta god sådan, bör det icke ske vid hafsstranden, emedan de hederliga fiskrarne föra hela sin fångst till jernvägen; men krabbor och krä tor skola vi få och dertill fläsksoppa af första rangen samt ost så mycket vi vilja ha. Allt det der -är ju förträffiigtn, svarade jag och jag har en aptit, som skulle göra heder åt en haj. Vi gingo in i bersån, som ej erbjöd det minsta skydd för solen, men jag hade fast beslutit att uthärda allt. Lyckligtvis hade fader Guillaume den omtanken att skicka