Aftonbladet – 8 juni 1868, sida 3

hvarjehanda misstankar, och jag måste nöja mig dermed. Ni kan emellertid säga åt dem, som fråga er om det dir hem ichetsfulia barnet, att, om det vore mitt, skulle jag ha mod att erkänna det, och att jag, för lyckan att hafva en son, skulle glömma den blygsel jag borde känna öfver hans tillkomst. Men ack! jag har icke den ringaste strid att utkämpa för en älskad varelse, och som jag ej har någon annan än mig sjelf att försvara mot misstankar, tycker jag det skulle vara att göra alldeles för mycket väsen af min person att gå och plåga och förarga mig öfver allt hvad man kan säga eller tänk Allt hvad jag har att göra i detta fall, att lefva otadligt, för att ej bli skymfad. Som jag ej har någon beskyddare, har jag ställt mig så att jag kan vara utan, och jag inbillar mig att många at de qvinnor, som man försvarar och hämnas, icke heller behöfde ställa till några dramer. Men i allmänhet tycka qvinnorna om stora sinnesrörelser och — hvar och en har sin smak. Jag frågade henne vidare om det var sannt att hon tänkte uppfostra och adoptera barnet. Nej, svarade hon, det tänker jag icke. Jag skall gifva honom en mot hans anlag svarande uppfostran, men jag adopterar aldrig något barn. MHvartill skulle det tjena? Jag skulle frukta att egoistiskt fästa mig vid ett sådant. Den här lilla stackarn är ett frånfallet barn, hvars föräldrar omkommit i samma vågor, som kastat honom i mina armar. Jag skall uppfostra honom för honom sjelf, icke för mig. Detta kloka och försigtiga svar hade beröfvat tant hvarje möjlighet till ett tvifvel, om hon någonsin hyst ett sådant. För min del behöll Jag min sinnesoro för mig sjelf. Följande söndag, klockan 3 eftermiddagen, stod jag i min vtin Stephens kabyss, d. vis.