fölide honom nu bland klipporna och blef ganska belåten då jag såg honom närma sig en grupp fiskare, som höllo sin måltid nu under ebbtiden, sittande nere vid stranden. Han var redan så bekant med dem som om han varit född i byn. De tyckte om honom för hans ärliga utseende och hans tvära sätt att tala. Hah var lik dem sjelfva: lika nykter och tarflig som de; lika litet fin i sina vanor, lika vårdslös tillsitt yttre. Jag förstod genast att han icke hört ett ord om Celies vistande der, eller att han, om han hört det, icke det ringaste brytt sig om att taga vidare reda på saken. Jag hoppades emellertid, tack vare honom och hans föreslagna middag i byn, kunna komma till tals med dessa bönder, som man påstod voro sin herrskarinna så tillgifna, och locka ur dem åtskilligt; men som jag visste att deras natur är misstrogen, aktade jag mig väl till en början att synas nyfik n. Jag nöjde mig med att låta dem vänja sig vid mitt ansigte och låtsade intressera mig för deras arbeten och sysselsättningar. Just då jag tänkte aflägsna mig, emedan jag märkte att Stephen längtade att återtaga sina penslar, yttrade en gammal fiskare att han kände mig igen. Han hade, sade han, sett mig tillsammans med Montroger åka till slottet för att helsa på fröken. Det är möjligt, sade jag. Brukar mr Montroger någonsin jaga härute? Icke ofta, svarade han. Han har så många göromål på landsbygden. Men en gång för två månader sedan var han här för att se om den lille. Jag vet ej hvem den lille är, invände jag med den likgiltigaste ton iverlden, ehuru MM kände att blodet steg mig uppåt hufvu