naden hållas. Detta frambringar en sorts välbefinnande och ett förnyadt mod, då vä dret åter blir vackert. Vill ni att jag skall föra er till min tant? Hon skall tycka det blir roligt att återse er, derom är jag säker, och ni kan åka dit på forvagn någon gång då det regnar. Ni är alltför artig; men af det förslaget blir ingenting. Jag är en björn, ser pi, lurfvig, obelefvad, illa klädd... Jag är generad af fina damers sällskap och vill mycket hellre äta middag tillsammans med er på något värdshus i byn när pi härnäst kommer tillbaka. När blir det? När pi så önskar. På söndag, då. Må vara; på söndag. Men bra nog tidigt måste det bli, ty jag tillbringar aftonen på slottet. Huru? i det der gamla tornet! Det är då bebodt? Nej, det är sjelfva slottet Canielle och det ligger längre ned. Ni är, efter hvad jag finner, obevandrad i trakten. Alldeles, utom hvad beträffar stranden eller halfvägs uppåt klippan. Jag skulle kunna vara här ett halft år, utan att klättra uppför en mur eller gå inåt landet. Landskap är icke i min smak och hafvet. sedt alltför högt, är icke mer detsamma. Det blir då en effekt, som man ej kan återgifva, och erbjuder dessutom svårigheter i förkortningsväg, som äro nästan omöjliga att besegra. Man är nog illa ute ändå, då man har att göra med ett sådant trollskt vidunder som detta välsignade haf med sina förargliga nycker och sina fördömda synvillor. Han hötte härvid åt hafvet med knuter hand, på samma gång som han betraktad: det med en älskares ögon. Han var vacker och komisk att åse när han så gjorde. Jag