Aftonbladet – 6 juni 1868, sida 3

AVUSTI vVALllvYA TARKUTA IUICU VILNUESISD Pe UTDUC röst. Den hedervärde senatorn från Rhode t I Island reser sig upp med ena handen i byxfickar 1, Joch den andra lekande med en blyertspenna n Allas ögon äro riktade på honom, och alle . hålla tillbaka andedrägten för att så myc-ket bättre höra hans svar. Anthony Dböi t iljer hufvudet något, liksom för att helsa lagens majestät, tillsluter tillhälften ögonen och uttalar: ordet skyldig,. — Samma fråga l upprepas nu femtiotre gånger, När turen , kommer till Fowler ger han ett svar som ej e I höres, hvilket föranleder presidenten att be a I honom tala högre, då han uttalar sitt Icke a I skyldig (Fowler var som vi sagt en af de -Isju som sveko sitt parti.) Han befinner sig i ett så upprördt tillständ att han synes vackla och har svårt att återtaga sin plats. När öfverdomaren uppropar Grimes uppmanar han honom att i anseende till sin svaghet sittande afgifva sitt svar, men han reser sig och utropar med ett blekt och förstördt ansigte och med:en synbar ansträngning: Icke skyldig,. Howard deremot, som burits upp i senaten af sina vänner, och nu kastar af sig en stor sjal hvari han är insvept, mera framskriker än uttalar ordet ISkyldig. Det sist utropade namnet är I Yates från Illinois, som röstar med massan -Jaf republikanarne. Det var vid omröstningens slut nästan onödigt att förkunna dess utgång, ty hvar och en hade tyst räknat rösterna, isynnerhet fruntimmerna. Så såg man på diplomatläktaren en dam som, troligen för att ej alltför mycket anstränga sitt minne, begagnade sig af en rosenkrans. Men öfverdomaren reser sig icke desto mindre och tillkännager voteringsresultatet med följande ord: Hrr senatorer, tretiofem bland er ha, hvad denna punkt beträffar, röstat Skyldig, och nitton Icke skyldig.. Presidenten är följaktligen i denna punkt frikänd. fen FF REON Tu Krönika. Helt nyligen meddelade Posttidningeu den nyheten, att en svärm af dagsländor flugit fram öfver hufvudstaden. Svärmen, som kom från saltsjösidan och flög i riktning öfver Skinnarviksbergen, var så talrik att den förmörkade solen, och gaf en föreställning om Egyptens förfärliga landsplåga, de; allt uppätande gräshopporna. Sedan dess hafva dagländorna blifvit på modet, och man kan nu. icke träffa på en enda tidning som icke innehåller en artikel. med öfverskrift: Dagsländorna, Återigen Dagsländorna, Mera om Dagsländorna och Aunu mera om Dagsländorna. Möter man en bekant på gatan, så är hans första fråga: Har ni sett den sista svärmen af dagsländor? De promenerande rikta icke längre -blickarnepå hvarann, utan se. alla upp mot höjden, .1 förhoppning att bli vittne till en ny solförmörkelse. Med ett ord, dagsländorna äro dagens hjeltar. I Algeriet skickar man ut trupper för att kämpa mot gräshopporna, och regeringen betalar en viss summa för hvarje tusental dödade gräshoppor. Kanske få vi endera dagen höra talas om att hufvudstadens garnison blifvit utkommenderad mot dagsländorna, Men. ännu ha de bevingade -skarorna ingen skada gjort, och mången påstår till och med att de båda lycka. På somliga orter kallas de Strömmingsländor, emedan mantror att deras uppträdande en masse utlofvar ett godt strömmingsår; på andra ställen har allmogen gifvit dem namn af Braxensländorb, derför att de svärma och dansa i luften på-samma gång som braxen leker och svärmar i, sjön. Stockholmarne kunna med skäl kalla dem Ministersländor, ty de kommo som förebud till ministerkrisen. Gud gifve attlyckoprofeterna spådde sannt, och att. vi få. både ett godt strömmingsår och ett godt ministerår! I går hvimlade det af uniformer och högtidsklädda tjenstemän i de afgående ministrarnes våningar. — Vi beklaga — vi beklaga djupt — ert afsked har försänkt oss i sorg — ingen skall kunna ersätta er — hviska alla då de säga ministern farväl; men det bindrar icke; att den nye ministern helsas sålunda: — Vi lyckönska, oss — med glädje mottaga vi vår nye chef — ni är den man vi önskat oss etc. En af de afgående ministrarne skall. dock lemna ett tomrum, som blir svårt att fylla. Det är utrikesministern, som hos folket skaffat sig en ovanlig popularitet. De flesta ministrar vandra sin politiska bana fram utan att vara personligen kända af folket; men den nu afgående utrikesministern var känd; eller rättare sagdt igenkänd, af hufvudstadens hela befolkning. Då han från sin bor ning, till. fots. begaf sig upp till slottet vände sig hvarje menniska på hans väg och tänkte vilkorligen på den gåtfulle Sphinxen. Det låg något hemlighetsfullt i hans blick, i hela hans uppenbarelse. Ofta såg man honom stå ensam på Carl XIII:s torg, tankfull och grubblande; ;rörande med käppen i en sändhög. Det föreföll då verlden som rörde han istatshemligheter. Han hade kring hela sin person denna gåtfulla nimbus, som är så nödvändig för en utrikesminister i ett land, der utrikespolitiken hålles hemligare än sjelfva frimureriet. I Lund gå ännu dyningarne efter den stora jubelfesten. Men der har kommit någon disharmoni in i jubelakordet och man hör klagan öfver bristande etikett, kungens husaruniform, adjutanter med sporrar och skramlande sablar etc. Man skulle hellre sett att universitetets förnämste gäst kommit utan militärisk ståt. Derom kan likväl vara olika tankar, ty i vårt rojalistiska samhälle passar det sig väl bättre, att ett universitet gör allt för att behaga majestätet än att majestätet gör något för att behaga universi tet. Om festkomiten varit riktigt uppmärksam, så hade den indelat studentkåren i sqvadroner och ställt så till att professorerna, den höge gästen till ära, varit klädda i husaruniformer. Tänk hvilken effekt det skulle ha vjort om de grånade vetenskapsmännen skyldrat för landsens fader med stora husarsablar. En sådan syn skulle bestämdt ha framkallat ett kungligt leende, ech-för att nå ett dylikt mål är intet offer för stort. I Man har också klagat öfver att universitetets höge gäst öppnade festbalen med ländshöfdingskan och icke med någon af de damer som voro värdinnor på stället. Alla saligen afsömnade ceremonimästare vände sig i sina grafvar, men man dansade sedan lika bra för det, och det är förlåtligt om man på qvällen glömmer etiketten, när man på förmiddagen måst åhöra långa svenska och tinska orationer.