dame de Malbois. Vi hafva nu de vanliga dagjemningsstormarne och mademoiselle Merquem är säkert upptagen af något räddnings. arbete. Ni vet kanhända icke att hon i eger person leder dessa företag? Det roar henne Det är en märkvärdig roll. Hon kläder sig i karlkläder och går till sjös med kustens befolkning, hvilket allsicke tjenar till någonting utan att nämna att den der klädseln är fasligt ful. Tänk er en qvinna i en beckig sjömanshätta! Och hvilken komedi är icke det hela! Hon ger sig åstad i starka, förträffliga båtar, som knappt lemna stranden hon öser ut stora summor åt skickliga simmare, som trotsa allt för att rädda en hor okända figurer och som för sin girighets skul sätta sina familjer i den största förskräckelse. Detta hennes nit, som somliga finna så beundransvärdt, anser jag dumdristigt och oförnuftigt, och det tänker jag minsann också säga henne rent ut. Jag är sjelfva uppriktigheten. Det låter nästan, sade tant, som om ni förebrår henne dessa drag af mod och oegennytta, hvilka hedra henne. Nej, för all del, inföll m:lle Emma, mamma säger så bara af vänskap för Celie. För min del beundrar jag henne alltid, men hvad jag ej kan undgå att finna fult, är beckmössan och damaskerna. Man får medge att man kan hitta på det som klär bättre. Har du sett henne i den drägten? frågade Ernestine. Tycker du det. Intet fruntimmer mer än hon ger sig ut i stickande storm. Nej, jag har i ett album, som tillhör en amatör bland våra vänner, sett ett utkast ur minnet, som han gjort då han en dag mött Celie på stranden vid hennes äterkomst från en sådan expedition. Det är en verklig karrikatyr att se henne på det sättet och det gjorde mig riktigt ondt. Så god ni är,, sade jag i en ton, hvars ironi säkert icke undgick dem. — Samtalet vände vå derefter kring andra ämnen och de unga flickorna gingo ut i trädgården.