nog, men... och härvid brast hon åter i det hjertligaste skratt. Hon är i alla fall en qvinna, tänkte jag för mig sjelf, och bibehåller icke alltid jemvigten. Hon bör kunna gråta, likaväl som hon skrattar i detta nu. Och — hvem vet? Kanske efterträdas dessa leenden af suckar och snyftningar då hon blir ensam i nattens tystnad. Mina iakttagelser öfver hennes förhållande till Montroger förde icke till något nytt resultat. Likasom förut tilltalade hon honom med en viss eftergifvenhet och visade i allmänhet samma undseende med honom som med ett bortskämdt barn — ett förhållande hvarmed han tycktes ganska nöjd för ögonblicket, men hvaröfver kan säkert tänkte beklaga sig efteråt. Han blef på det enträgnaste ombedd af de unga damerna att utkläda sig till turk eller kines; men afböjde med förskräckelse förslaget, kanske af fruktan att brista i förmåga vid rollernas utförande eller att drägterna skulle misskläda honom. Ernestine, som hade ett horn i sidan till honom, påstod för mig att han bestämdt nyttjade snörlif, som hindrade honom att röra sig med ledighet, och Emma, som ville inge mig den tron att hon aldrig lagt ut några snaror för hans lugn, bedyrade att han hade peu och att han fruktade det denna skulle alla af vid turbanens påsättande. Hemkommen till Plantier, frågade jag mig sjelf huru jag skulle gå tillväga med mina forskningar och undersökningar för att icke uppväcka mademoiselle Merquems misstankar, då händelsen, hvarpå man alltid kan räkna, gjorde ett afbrott i vårt vanliga sam. manträffande. Följande torsdag kom madame de Malbois med sin dotter på besök till oss och frågade med en uppsyn, som hon bemödade sig att göra otvungen, om vi hade sett till mademoiselle Merquem. Icke ännu, svarade tant, men vi vänta henne som vanligt. Jag tror ej det lönar mödans, sade ma