honom med goda råd. Stephen Morin var ingalunda högt begåfvad, men trodde sig icke förthy född till målare. Han hade ingen annan fallenhet, ingen annan glädje, ingen annan ärelystnad, ingen annan tanke än målarekonsten. Den låg som en skatt på djupet i hans hjerta och han talade derom i ,lödande ordalag, han tillbad den, han förljupade sig deri, han lefde endast för den. Han arbetade som en häst; han hade svårt att få sälja sina taflor, men han fick i alla fall sälja dem och han var nöjd. Han behöfde så litet till sitt uppehälle och han hade en så obegränsad förtröstan på framtiden. Det oaktadt hade han nu passerat fyrtiotalet utan att göra de ringaste framsteg, men han förtviflade icke för för det. Han gjorde de allvarligaste observatorier, han öfverbjöd andra i kritik öfver sig sjelf som om han först då fått ögonen upp, men utan att detta hade annat resultat än det, att han med den hoppfullaste ton i verlden utropade: ni skall få se nästa år!, Nästa år återkom han, riktad med studier, hvaraf man kunde finna att han med outtröttlig ifver arbetat på att omgöra precis samma fel. Andres, som höll af honom, var ledsen att se honom beständigt fortgå på denna mödosamma och lönlösa bana, men vågade icke vara fullt uppriktig mot honom, emedan han visste att den dag, då modlösheten skulle få insteg i hans envisa själ, skulle det bli fara för förnuftet eller livet Vid hvarje annat tillfälle skulle jag hafva varit fullkomligt liknöjd att möta denne man, som jag fann på samma gång beskedlig och obehaglig, vårdslös i sina vanor och envis som synden till sina idter. Jag hade aldrig kunnat förlika mig med hans tvära och häfliga sätt; men nu tycktes han mig som en himmelens utskickade, emedan han kunde lla som målet för mina promenader och ill ett skydd för mina forskningar, ty ja närkte genast af hans vårdslösa klädset och emmastadda utseende, att han tänkte till: ringa, återstoden af sommaren här. (Förts.)