har medelhafvets höga färgton och klara linier, har det deremot under vackra dagar de finaste och vackraste färgskiftningar. De höga af naturen bildade klippmurarna kunna genom sin hvithet lika väl göra skäl för namnet Albion som de på engelska kusten, och äro stundom öfvergjutna af det skönaste rosenskimmer. Då solen icke lyser är den gråa färgton, som hvilar öfver det hela, det oaktadt icke enformjg. Den har tycke af mjukt atlas, som öfvergår från klart violett till perlhvitt. Horisonten förlorar sig ofta i töcken, och då smälta bimmel och haf ihop till ett, och man tycker sig blicka ut i det oändliga. Byn består af omkring en femtio hushåll, samlade nere på stranden, och af likaledes en femtio små hus, spridda här och der längre bort på marken, med omkring inalles tre eller fyra hundra invånare. Den lilla hamnen var bra för båtar, men svår att komma in i, i anledning af en samling klippblock, hvaraf några liknade de vedstörtade portikerna af någon jättelik ruin. Jag hade hört af Moutroger att lomarne brukade bygga sina nästen vid skären på dessa stränder och för alla händelser hade jag medtagit en bössa, som dessutom kunde tjena mig till lämplig förevändning. Men det stod skrifvet i ödets bok, att jag denna gång skulle ha tur i mitt företag. Jag hade icke gått femtio steg längs utmed byn, förrän en röst ropade mig vid namn. Det var en rå stämma, hes som om den tillhört en gammal hafsvarg, och emellertid tillhörde den i stället en artist bland mina bekanta, Stephan Morin, en hederlig gosse, som egnat sig åt marinmålning, och som i följd deraf brukade tillbringa åtta månader af året någonstädes på franska kusten med fötterna i vattnet, solen på hjessan och håret fritt flaxande för alla vindar. Också var han brunbarkad som en gammal sjöman, lurfvig som en björn och knotig som en hummer. Bgentligen var han icke vän till mig utan till en af mina vänner vid namn Andres, som satte mera värde på hans karaktär än på hans talang, och som onyttigtvis försedde