som mitt eget? Ett beslut, så fast som mitt, kunde föra mig till hvilka hjeltemodiga handlingar som helst. aktadt madame de Malbois profetior, blef det ingen storm den dagen. Mademoiselle Merquems vagn syntes strax derpå borta i dalkrökningen och i ett nu hade jag fattat mitt beslut. Jag afstod från nöjet att sammanträffa med henne den dagen och uppfanr en lämplig förevändning för mitt aflägsnande Utkommen i det fria, anhöll jag en postkärra som gick mellan vår by och den vid kusten och på så sätt upphann jag inom en timma hafsstranden. Det var just då ebb, och jag följde foten af de höga kritklipporna som dela sig der för att bilda en hamn vid foten af det gamla slottstornet vid Canielle. På detta sätt befann jag mig snart vid den lilla fiskarbyn, hvilken bar samma namn som slottet. Jag hade aldrig varit der förut. Jag kände icke till de närmaste omgifningarne kring mademoiselle Merquems bostad. Jag hade visserligen beslutit att i grund taga kännedom om dem, men det borde icke bli så lätt att utföra detta utan att Celie finge veta något derom. Då jag nu under hennes frånvaro gick omkring på hennes egor, skulle jag åtminstone ej kunna misstänkas för att söka ett möte med henne. Orten var egendomlig. Från foten af tornet stupar klippan genom tre eller fyra djerfva afsatser ned i hafvet. På något mer än hundra stegs afstånd från byn kröker sig kring klippudden en väg, som förlorar sig i dalen i otaliga, lindriga bugter. Det var troligen ej på denna, som man från tornet kunde komma ned till stranden, ty jag varseblef från flera punkter, på hvilka jag kom upp, en slingrande gångstig som följde klippans afsatser, och jag undrade helt naturligt huruvida Celie brukade nedstiga för eller klättra bland dessa gråa klipplager, hvilka, nästan beständigt insvepta i töcken, syntes nedifrån vida högre än de i sjelfva verket voro. Kusten är vacker, ehuru enformig, Hafvet är visserligen gällan blått, men, om det icke