Ah! det var så rätt! Ni tror således... Jag tror ingenting alls, men man pratar åtskilligt. Mademoiselle Merquem ser omkring sig endast sina vänner; hon vet icke att det finns folk som icke skonar henne. Hon tror att allting går an för henne och att hon ostraffadt kan tillåta sig hvad som helst. I stället att smickra henne och bedraga henne i detta fall, borde hennes närmare vänner upplysa henne, isynnerhet Montroger, som i denna hemlighetsfulla affär visst icke står oklanderlig. Huru ovärdigt! utropade min tant, i det hon reste sig upp, som om hon velat gemadame de Malbois ett tecken att aflägsna sig, ett tecken som denna emellertid alls icke tycktes begripa. Således,, fortfor tant, vågar man påstå att mademoiselle Merquem är barnets moder och Montroger dess fader och att det är af denna anledning han icke vill gifta sig med de unga damer man föri hans väg? Madame de Malbois förstod anspelningen och aflägsnade sig i fullt raseri, och då tant såg hennes vagn rulla bort, utbrast hon med ovilja: den menniskan är mig förhatlig; jag vill aldrig se henne mer! Jag tror icke heller att hon återkommer, svarade jag, men vi ha i henne en oförsonlig fiende. Jag anser mademoiselle Merquems fiender som mina egna, förklarade tant. Tycker du jag gör orätt i det? Om det är orätt, önskar jag bli lika orättvis som nil, Detta var min uppriktiga mening och emellertid var jag ändå icke fulit öfvertygad om att allt hvad jag hört varit förtal. Jag hade tänkt mig möjligheten af att Celie kunde ega ett sådant band; jag nästan trodde det i detta ögonblick och jag var förtviflad deröfver. Under sådana omständigheter skulle det bli mig än svårare att vinna henne. Värnad af moderskärleken, skulle hon alltid göra det starkaste motstånd. Men — om jag antoge mig detta barn och försökte att älska det