Aftonbladet – 5 juni 1868, sida 2

Ni menar troligen att min energie inskränker sig till att göra mig moraliskt feg. . Det har jag icke sagt. Ni må ej tro at jag finner det illa om en man skakar på sig för att hindra ödet att föra honom i ledband. Jag säger endast att ni vid lugn eftertanke icke alls har rätt att beklaga el öfver några timmars tråkighet. Ni skulle ändå icke, förmodar jag, vilja utbyta detta sväfvande mellan tvifvel och fasthet mot det enahanda tillståndet hos hvardagsmenniskorna, som hvarken kunna glädjas eller lida riktigt. För ingen del! Men ni tyckes vilja hänföra er sjelf till hvardagsmenniskornas ståndpunkt. Jag vet just inte hvilket slag jag egentligen tillhör och bryr mig ej heller om att fundera derpå. Jag anser emellertid godt att lefva i fred med sig sjelf, utan att för mycket fråga efter om man på en annan plats skulle ha det bättre. Men se här kommer man med kostymer åt oss och de unga flickorna taga vår tid i anspråk. Ni har ju lofvat att kläda er till turk? Ja, ja! utropade Ernestine, som i detsamma trädde in, du måste bli turk; vi måste nödvändigt hafva en sådan! Jag klädde mig alltså till turk med en suck af försakelse. Mile Merquem hade nu åter med vanlig skicklighet förstått att sätta sig utom alla personliga inblandningar; men hon hade visat ett något större intresse än förut, och det var första gången vi talade ensamma i fem fulla minuter utan att hon fick någon förevändning att smyga sig bort. Hennes lif midt ibland alla dessa menniskor, som omgåtvo henne, var ett evigt fugit ad salices, så mycket mera förtviflansfullt, som hon tycktes icke alls tänka derpå sjelf. Var hon månne så oskyldig att hon icke visste det den qvinna är ifrigast efterlängtad, som oftast drar sig undan? Jag gjorde den aftonen ett litet rön för egen del i den vägen. Den orientaliska kostymen måste ha klädt mig, ty jag hörde lilla Malbois säva åt Ernestine de vackraste