Aftonbladet – 5 juni 1868, sida 2

jag ej känner till ledsnaden, är det derför att jag ej mött henne på min väg. Denna sjukdom angriper vanligen endast menniskor som pa sin lott hafva fått för mycken lycka. Vet ni, min fröken, att om jag trodde er, skulle jag falla i förtviflan. Och hvarför det? Derföre att lyckan måste vara oupphinnelig då icke ni eger henne. Det var ett eget skäl. Hvem vet om jag förtjenar att vara lycklig? Hvem skulle då förtjena det? Hvar och en som allvarsamt söker denna gudomlighet. Hvem gör icke det? Alla vilja ju hinna detta mål. Naturligtvis; men de söka i allmänhet illa, utan klarhet, utan reda och utan ihärdighet. Dessa ord, dem hon uttalade med en något förströdd min och med hvilka hon endast afsåg folk i allmänhet, passar så väl in på mitt förhållande till henne sjelf, att jag ovilkorligt skakades af en frossbrytning, och jag tillslöt ögonen för att ej med min blick förråda allt hvad jag kände. Hon märkte emellertid min skakning och frågade mig helt oskyldigt om jag på något sätt mådde illa. Visst icke, svarade jag, jag är blott öra. Men jag har nu sagt allt hvad jag tänkte, påstod hon. Ett sådant samtal som vår lakoniskt och sväfvande, menade jag. å har dess resultat blifvit det att jag måste vara mycket lycklig, efter jag har tråkigt. Men, min herre, jag tror sannerligen ni önskar att jag skall beklaga er! Om ni sagt sannt; om ni endast har edra ögonblick af leda, så bevisar ju det att ni, på det hela taget har ganska roligt här i lifvet, att ni således älskar er tillvaro och finner den ganska intressant. Går det er åter det ringaste emot, så klagar ni på ödet. Den sortens lyx kunna icke alla tillåta sig; det är minsann icke allom gifvit en sådan energie att de endast nöja sig med en fullständig lycka...