I mig äfven att dylika löften gör man för en älskare, som man förlorat, och visst icke för en vän, den man helt enkelt gett korgen. Men emellertid är det ett faktum att jag hvarken haft eller har anledning till svartsjuka, en plåga som helt och hållet blifvit mig besparad. Om jag någongång vågar till Celie en skämtsam anmärkning — skämtsam, ehuru mitt hjerta svider — öfver det ensamma och glädjelösa lif jag för, svarar hon mig i samma ton och låter mig förstå att min egenkärlek blifvit skonad och att ingen lycklig rival har rättighet att le åt mig. Jag låter då lugna mig som ett stort barn och jag erkänner äfven att jag funnit lugn och mod genom att inträda på-en bättre bana, verka hvad godt jag förmår och helga min verksamhet och min förmögenhet åt menskligher tens intresse. Ja, mlle Merquem har räddat mig åt mig sjelf. Hennes märkvärdiga förmåga att öfvertala, hennes osparda och förständiga nit ha upplyst, undervisat, lifvat och renat mig. Jag efttersträfvar namnet af en välgörande man för att oegennyttigt kunna lägga det för hennes fötter, och jag känner mig då så lycklig som den kan känna sig, hvilken är beröfvad sin skönaste förhoppning. Så talade Montroger och jag tyckte i början att allting föreföll mig klart och bestämdt, Jag var öfvertygad att mlle Merquem ädel. modigt uppoffrat sig för vänskapen. Jag fann det ovanligt och intresseväckande och det föll mig aldrig in att störa Montroger i hans ljufva sinneslugn, deri han så sakta tycktes vilja jorda de något förtärda qvarletvorna af sin långa passiom (Forts. följer.)