; väl icke finna underligt om jag för er hyse en vänskap, som kan bestå i hvarje pro! Det är alls icke min förtjenst. Bär nu man ligt det slag som träffat er och tänk sedai allvarsamt på att gifta er. Jag lofvar erat er hustru skall vara mig som. en systerlij vän, ja, jag kunde nästan säga: som en dot: ter, ty jag är minsann gammal nog dertill Mitt lif har varit så allvarligt, att jag känner en sorts moderlig tillgifvenhet för allö dem jag håller af. Jag kände mig i detta ögonblick frestac att ännu en gång säga henne att jag tillbac henne, att hon var och skulle alltid vara ung och vacker i mina ögon; men fruktan att såra henne och tvinga henne att sky mig höll mig tillbaka. Hennes vänskap, som hon så fullt och högsinnadt gifvit mig, fick för mig med hvarje dag allt större värde, och denna vänskap hade så gripit in i mitt lif, att blotta tanken på att förlora den eller att den skulle kunna kallna, kom mig att bäfva. Numera är hoppets tid förbi för mig. Jag vet att Celie aldrig skall älska; att hennes känslor, om de någonsin hafva talat, blifva bragte till tystnad af hennes ovanliga viljekraft; att hela hennes lif varit utan den minsta svaghet, ja utan skuggan af en fläck; och slutligen att lika litet någon annan skall blifva älskad som jag varit det. Se der också orsaken till mitt mod, nyckeln till den resignation utan bitterhet, åt hvilken jag hängifvit mig. Det är min hemliga tröst, detta band af orubblig vänskap. Var det väl denna, som Celie en gång häntydde på, och so skulle utgöra det största möjliga beviset på hennes erkänsla och tillgifvenhet? Hade hon i sitt hjerta svurit att aldrig tillhöra någon annan för att derigenom uppehålla min stoltz het och mildt hela mitt sår? Det skulle varit löjligt att tro det, och mitt förstånd sady