Då jag sedermera, efter några veckors vistande 1 Vichy tillsammans med min mor återvände till hemmet, höll jag mitt löfte. Jag öfvergaf mitt oordentliga lefnadssätt och blef den sansade och stillsamma man jag nu är. Jag trodde i början attjag skulle förgås af ledsnad, men detta inträffade emellertid icke. Celie hade redan då antagit detta enformiga och tillbakadragna lif som hon fört alltsedan. En fullkomlig enslighet alla dagar i veckan utom en, som hon afser för besök hos sina intimare bekanta, och söndagsaftnarne, då hon ser sina vänner hos sig. Aldrig ännu har jag lyckats erhålla en enda timmas tåte å töte, men hennes vänskap är beständig och uppriktig. Då min mor, hvars helsa under ett par års tid tycktes vilja bättra sig, återigen anfölls af den sjukdom för hvilken hon dukade under, flyttade Celie hem och vårdade henne natt och dag. Hon gjorde detta fullkomligt af sig sjelf, utan pruderi och utan att göra det ringaste väsen af saken. Jag skulle således då haft ett tillfälle att hembära henne min hyllning, om min sorgsna sinnesstämning och min oro tillåtit mig att tänka på mig sjelf. Men detta kunde naturligtvis icke komma i fråga, och det förstod äfven Celie fullkomligt, ty hon sårade mig aldrig med att visa len ringaste fruktan i det afseendet. Hon återgäldade deremot i dubbelt mått det lilla jag varit i tillfälle att göra hennes farfar, och lemnade icke ett ögonblick min stackars sjuka mor, hvars sista ögonblick hon förljufvade genom ett beundransvärdt mod och den älskligaste hängifvenhet. Då jag ändtligen fick styrka att tacka henne, utbrast hon mildt: Ni är mig ingen tack skyldig; det är tvärtom 2 som bör tacka er. Nu, då ni återvunnit ögaktning och tillgifvenhet af alla edra bekanta, bör