djupt bedröfvad och vi uppförde er i allo som en hederlig man, men också, tillåt mi säga det, var detta er pligt, då jag lidit så mycket just för er skull. Jag skänkte er min erkänsla och min vänskap, dem jag, oaktadt edra förvillelser icke tagit tillbaka. Visa er hädanefter dem mera värdig, ändra ert uppförande, haf aktnivg för er sjelf, rädda er mor, men tala aldrig mera med mig om er slocknade känsla under form af förebråelse. Jag nödgas i så fall svara er, att den hjertesorg, som endast i utsväfningar finner glömska, är af en beskaffenhet som är mig på det högsta motbjudande och som gör förlåtligt att jag tviflar både på det närvarande och det förflutna. Hon lemnade mig nu för att uppsöka min mor och säga henne det jag ångrat mitt uppförande och önskade att hädavefter föra ett mera regelbundet lif. Jag tror att hon också sagt några allvarsamma ord åt min mor för hennes öfverdrifna häftighet, ty jag fann henne mycket sansad och hon nämnde icke mera nägot om sin död. Jag kunde således föra henne bem och under det jag halp henne stiga upp i vagnen, frågade jag belt sakta Celie om hon tilllät att jag snart finge komma tillbaka, för att tala vidare i det nyss berörda ämnet, men oaktadt jag framställde denna min anhållan med så mycket lugn som möjligt för att inge henne förtroende, misslyckades dock detta mitt försök till ett närmande. Ni vetn, sade bon, att jag endast emottager enskilda besök då det rör saker af vigt. Sådana hafva vi icke att afhandia. Om deremot er mor gör mig äran af sitt besök, kan ni ju åtfölja henne om det roar er, och om hon någon gång önskar att se mig, skall jag komma. Jag säger er således icke ett oåterkalleligt farväl, utan blott — farväl tills vi träffas!