STOCKHOLM den 3 Juni, Den berömde nationalekonomen Michel Chevalier har i ett bref till utgifvaren af Journal des Debats sammanfattat hufvuddragen och resultatet af den stora debatten 1 franska lagstiftande kåren rörande frågan om handelsfriheten. Vi återgifva här det hufvudsakligaste af denna märkliga uppsats. Michel Chevalier skrifver: Så är den då fulländad, denna den lagstiftande kårens öfverläggning, som skulle tillintetgöra handelstraktaten! Protektionisterna trodde sig säkra om segren. De hade händerna fulla med förkrossande argumenter. Regeringen skulle icke kunna hålla stånd, till den grad vittnade fakta emot henne. De protektionistiska talarnes anföranden ha varit talangfulla, de syntes utgöra en fast och tät väfnad, i hvilken drag af vältalighet öfverflödade. Hvad återstår numera deraf? Jag dristar ställa denna fråga till hrr Thiers och Pouyer-Quertier sjelfva. Deras nederlag är fallständigt, och, det måste erkännas, det är hr Rouher, som, uppträdande i sista ögonblicket, då striden ännu syntes oviss, har afgjort segren, eller åtminstone gjort den i så hög grad lysande. Dermed vill jag icke hafva sagt, att icke äfven andra uppträdt med utmärkta och bevisande anföranden; tvärtom utmärkte sig de flesta talare, som försvarade den liberala saken. Handelsministern hade genomgått det ena efter det andra af de fakta, som åberopades emot traktaten, samt på elt klart och öfvertygande sätt affärdat hela massor af detaljpåståenden, hvilka hade åstadkommit ett visst intryck på kammaren och på allmänheten. Men han hade lemnat opinionen i ovisshet i afseende å några vigtiga punkter, och isynnerhet med afseende å denna: är,regeringen för handelsfriheten eller icke? Ar hon besluten att upprätthålla denna regime eller öfverger hon den ställning, som man förmodat att hon intagit? Hr Emile Ollivier hade uppträdt med ett förträffligt anförande, eldigt, kortfattadt, elegant, verkligen vältaligt. Men jägtad af tiden och besvärad af utrymmet, hade han icke kunnat utveckla sina skäl tillräckligt, för att bemäktiga sig sitt auditorium och framkalla det afgörande ropet: slaget är vunnet! Efter hr Rouhers anförande, hvilket var långt, men behöfde vara det, emedan det gällde att en gång för alla kasta motståndaren tillbaka ur alla hans positioner och sedan i regeringens namn utveckla handelsfrihetens banår, efter hr Rouhers tal, säga vi, framträngde detta rop ur alla bröst. Till följd af gamla föreställningssätt, till följd af de enskilda intressenas oupphörliga påtryckning och till följd af det inflytande, som de tillskrifva sig och som de kanske ega hos valmännen, voro många bland lagstiftande kårens medlemmar ganska likgiltiga för handelsfriheten. Men hr Rouhers ord ha rört dem, ha upplyst, elektriserat dem, och i det ögonblick voteringen försiggick, var den liberala majoriteten ofantlig inom kammaren. Det är en säkert eröfrad majoritet, och hädanefter skall man icke komma den att vackla; slaget är vunnet. Må vi glädja oss åt detta resultat. Den 20 Maj skall blitva en minnesvärd dag i det industriella och kommersiella Frankrikes historia, och genom Frankrike i Europas. Det har sedan någon tid tyckts såsom skulle regeringen hafva i de ekonomiska frågorna hyst samma tvekan, sökt samma undflygter, som hennes motståndare förebrå henne i de politiska frågorna. Den liberala vägen var öfvergifven och man fortskred på slump. En märklig öfverläggning hade egt rum i senaten rörande införsels-licenserna. Handelsministern hade utmärkt sig i densamma. Han hade med den mest fullständiga klarhet bevisat, att författningarne rörande licenserna borde, i de inhemska verkstädernas eget intresse, tolkas i liberal riktning; att en sådan tolkning öfverensstämde med lagens anda och att den icke stod i strid mot dess bokstaf. Några veckor derefter innehöll Monitören rörande detta ämne ett dekret, i hvilket den under senatens öfverläggningar rättfärdigade liberala tolkningen i några punkter modifierades, ja till och med förkastades. I afseende å lifsmedelsfrågan, som är af så stor vigt just i närvarande stund, då brödprisen äro höga och intet öfverflöd på arbete förefinnes, ställdes lifliga uppmaningar till reseringen att upphäfva tilläggsafgiften å ris, som införes med främmande fartyg, och hvilken förhindrar införseln af detta födoämne och sålunda beröfvar landet en af de resurser, som kunde vara af stort värde för befolkningen. Regeringen har vägrat, under förebärande att ris förbrukades föga af arbetarne. Liksom icke tillfället varit förträffligt att vänja dem vid detta helsosamma, lätt tillredda och ofta särdeles billiga födoämne! En dylik fråga har blifvit bragt å bane i afseende å några sorter saltsjöfisk, hvarmed Norges fiskare kunde förse oss i öfverflöd, och hvilkas användande kunde i viss mån motväga olägenheten af den oupphörligt stegrade dyrheten å kött. Man utestänger dessa födoämnen, man vet icke hvarför, med tillhjelp af dessa öfverdrifna införselsafgifter, hvilka bibehålla sig i vär tulltaxa liksom af undseende för Sirieys de Marinhacs och andra protektionistiska koryfeers minne. Man har sport regeringen hvarföre hon icke skynlat att afskaffa dessa afgifter, hvilka uppenvarligen förnärma allmänhetens intresse och hvilka för öfrigt numera icke någon försvarar. Frågan har förblifvit obesvarad. I ett offentighetens tidehvarf är detta icke rätta sättet utt tillfredsställa allmänheten. Slutligen tycktes sjelfva namnet på hanlelsfriheten ha blifvit sträft och obehagligt.: Jag vill gerna tro, att det var för uttryc-! kets förmildrande; men ett faktum var, att! man undvek att betjena sig af detta namn. Frankrikes kommersiella regime, ehuru vida: skild från den som var rådande före traktaAM RONNA PLAN ANNE PS SPINN SNS KARNA Mr RA KR SAR SNRA handling. trohet i Kf och död. skulle ni icke!