hon sorgset men fast. Jag har gjort för er hvad jag kunnat göra; min farfar kunde ej ha fordrat mera. Hvad har ni då gjort? utropade jag. Jag kan icke säga det, men en dag skall ni få veta det. Återigen hemligheter och halfva meningar. I himlens namn, säg mig, är det ett prof? År det verkligen möjligt att ni älskar mig en smula oaktadt ert afslag? Har ni fattat det beslutet, det hoppet, den föresatsen att älska mig? Jag håller utaf er mycket och trofast, återtog hon. Jag kan icke hålla utaf er på annat sätt än hvad jag nu gör, men jag kan komma att hålla utaf er mera, och, i stället att vara en vän, som blott behagar er, kan jag bli en syster, som värderar er. Det beror af er sjelf och icke af mig; blif ännu en gång hvad ni var.. Hvad jag var! jag var en god menniska, hvars alla tankar och känslor rörde sig omkring er; om ni då älskat mig, skulle jag alltid förblifvit sådan. Det tror jag icke och har aldrig kunnat tro det. Jag kan måhända bedraga mig, men tron låter icke befalla sig. Om jag på den tiden förutsagt er att ni en dag skulle hafva dussintals däliga förbindelser med ovärdiga qvinnor, skulle ni hafva svurit vid allt hvad heligt är att sådant aldrig kunnat hända. Ni finner således att jag skulle blifvit bra bedrazen om jag trott på er. Om ni det gjort, skulle jag aldrig hafva kastat mig in i ett sådant lif, och om ni nu kunde tro på mig...n Nu, mr Montroger, är ni en man, visserligen förskärd till edra seder, men med en dyrköpt erfarenhet, och ändä, min herre, ändå, om jag i dag beviljade er min hand och fordrade af er trohet i hjerta, tanke och