Aftonbladet – 2 juni 1868, sida 3

dylikt anfall. (BLEKINGS-POSTEN.) — Christina Nilsson i London. Frå London ivgå de mest sammanstämmande un derrättelser om att vår utmärkta landsman linna, Christina Nilsson, detta år vinner ännt mer beundran än då hon förlidet år uppträdde inför den engelska publiken. De mes nogräknade konstdomare erkänna henne son en storhet af första rangen. De prisa hennes djupa och fina känsla, fulländade konstnärsskap samt tjusande apparition dels såson lady Henrietta i Martha, dels såsom donna Elvira i Don Juan. Utom i dessa roller har hon nu äfven uppträdt såsom Lucie i Bruden från Lammermoor och det ser ut som skulle detta parti bli af samma betydelse för henne i London som Ophelias varit i Paris. Så yttrar sig Times annars så sällan tillfredsställda musikreferent på följande sätt: Den 23 Maj firade Chistina Nilsson en af dessa utomordentliga triumfer, som minnet för lång tid bevarar. Tillkännagifvandet att hon skulle uppträda som Lucie af Lammermoor i Donizettis välbekanta opera af samma namn, var tillräckligt att helt och hållet fylla salongen med en publik, som med den mest spända väntan afbidade resultatet af detta uppträdande. Det var ej blott första gången på Londons tiljor, utan första gången under bela hennes konstnärsbana, som den blonda svenskan försökte sig i denna roll, och mången populär sångerska skulle vara mer än lycklig öfer att efter upprepade försök lyckas så fullkomligt. Att son skulle med lefvande sanning framställa karakteren hos Scotts romantiska hjeltinna, derom kände sig hvar och en öfvertygad, och i sjelfva verket skulle ingen målare för sin själs öga kunna frambesvärja ett mer fullkomligt förkroppsligande åf den idealiska Lucie, äfven om han hade den store romanförfattarens egen beskrifning till hjelp för sitt minne och sin inbillning. Kj helier rådde något tvifvel — framför allt för dem som hört Nilsson i andra operor — beträftande det sätt hvarpå den musikaliska delen af rollen skulle utföras. För en så utomordentlig röst som hennes, en hög sopran, i hvilken hvarje ton är tilldragande, kunde det ljufva svårmod, som genomgår en stor del af denna musik, neppeligen gå förloradt, under det de rent mekaniska svårigheterna ej borde vara några svårigheter alls för henne. Men till och med den unga svenskans varmaste beundrare voro oförberedda på en uppfattning så poetisk, ett utförande så lefvande och på samma gång fullt af fin känsla, så i alla detaljer fulländadt. -Ch 2 Nilsson ådagalade verkligen vid detta tillfälle en dramatisk förmåga, som hvarken hennes återgifvande af Margaretha eller Violetta låtit ana hos henne. Hennes triumf var obestridlig och berättigar att tro på alla de vackra er som i Frankrike blifvit sagda och skrifna om hennes utförande af Ophelia. ädande i en drägt, som var anmärkningsvärd för sin enkelhet och smakfullhet, hänförde hon sitt auditorium redan i första akten. Men det bästa återstod likväl. Christina Nilsson hade i de akt gjort allt hvad man billigtvis kunde af henne (noblesse oblige), men hon hude ännu ingenting gjort som kunde gifva henne ett ännu högre rum än det hon redan innehade i goda konstdomares aktning. Hvar och en visste att hon hade en skön stämma, och huru hon förstod att använda den; hvar och en visste att hon kunde modulera en ton från stark till svag så konstmessigt, att hon då och då förledes att missbruka denna färdighet; hvar och en visste att hon var graciös och 1 hög grad intagande. Men hvad hvar och en ej visste var att hon kunde så fint upptta och så fullkomligt utföra en dramatisk siion af så djupt tragiskt intresse som den i andra akten. Om Christina Nilsson velat egna två eller tre sekunder mera åt genomläsandet af et bref, hvars innebåll förmår henne att afstå rån Edgard och lofva att blifva en annans brud, mt lika många åt tecknandet af sitt namn på iktenskapskontraktet, skulle de två scener, af hvilka andra akten består, från ridåns uppgång till dess fall, ha varit nära nog så fullkomliga som det är möjligt att föreställa sig. Om ridan vid första aktens slut gick ned efter en stor framsång, föll den vid slutet af andra akten efter en verklig triumf. Denna triumf ökades ännu mera genom vansinnighetsscenen, som slutar med det obevittnade sjelfmordet. Utslitet som detta är, förmådde Christina Nilsson gifva det en genialisk iskhet, som höll intresset vid lif ända tills den sista tonen förklingat. Alla de mest utmärkta egenskaperna i hennes sång framträdde här i den högsta fullkomlighet. Vare det nog sagdt, att let vokala utförandet i hela scenen var nästan öfver all kritik och att spelet var jemngodt med sången. Alla de själsrörelser som den stackars sinnesrubbade Lucie erfar, afmålades lika lefvande blick och åtbörd, som de uttrycktes vältaligt i sångens toner. Vid elutet voro applåderna så högludda, enhälliga och ihållande att Christina Nils son kom tillbaka för att visa sitt erkännande derör, och ej förr än efter ett par minuters förlopp cunde hon slita sig n det auditorium, som hon ngifvit en så djup rörelse. a