Aftonbladet – 30 maj 1868, sida 3

Genomgår man den tidskrift, som under namn af Läsning för folket sedan några årtionden tillbaka utgifvits af Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, skall man visserligen der finna ganska många i och för sig värderika uppsatser, och få som äfven väl passa för en folk skilda ändamål — så skref Berzelius för denna tidskrift sin bekanta afhandling Om Sverges berg och mark; — men i det hela har företaget icke ordnats efter en klart fattad och utstakad plan. Före den epok,som betecknas af 1842 års folkskolestadga och de mera allmänna bemödandena för upprätt tande af sockenbibliotek, må det k i någon mån förklaras att man velat a genom Läsning för folket e å saknaden af folkskolans eleme ervisning, som äfven den brist på till rortsatt sjelfbildning, som sockenboksamlingarna atsett att afhjelpa? Väl hade det varit bä man, ibågkommande att i begränsningen röjer sig styrkan,, redan från början betänkt, att en så omfattande och variabel uppgift omöjligen kunde ens någorlunda n sjaktigt lösas i en tidskrift å 25 ark om året. Men att samma plan följts eller, rättare, samma planet fortsatts efter att de tvenne nyssnämnda faktorerna i arbetet för folkupplysvingens förkofran tillkommit, vittnar om en i allo oförsvarlig får gå-maxim. Läsning för folket utgör ett temligen godtyckligt hopkommet hvarjehandas: här meddelas elementarundervisning i: svensk historia och geografi, hvilket tillkommer fol skolan, här upptages ej litet utrymme af psalmer, böner, predikningar m. m., som man väl kunde öfverlåta åt folket att söka ide vanliga religionsböckerna och presterskapets reiigionsundervisning, här gifvas beskedliga råd och anvisningar för landtbruket och boskapsskötseln — t. ex. om odling af palsternackor eller om sättet att tämja tjurar, — hvilka allmogen söker och finner bättre i vår goda, populära landthushällningslitteratur, 0. 8 V. Alideles otjenliga äro den pjollriga ton, i hvilken framställningen ej sällan hålles, denna affekterade samtalsform, som man genom den besynnerligaste missuppfattning inbillar sig vara populär, denna gudsnädiiga enfald, som verkar allt annat än tilldrag ande. Att i en mängd häften utportionera en räknelära, en beskritning öfver Stockholm, en afhandling om insekterna m. m., är så illa betänkt, som väl möjligt, när man vill intressera och bli t, men ett mycket riktigt förfarande, när man vill vara trakig och bli oläst. Skildrar tidskriften någon gång främ rande länders och folks förhållanden, sa är det visserligen ej de samtida kulturfolkens öden, deras lagar och institutioner. Sådant undvikes noga; det blir då lifvet i Kina eller handelsvägarne i Högasien, eller menniskoslägtets forntid, eller dylikt som utväljes. Det är — vi förmoda: omedvetet — som skulle man rentaf frukta allt sådant, som folket bryr om, som det önskar veta och som kan lända det till upplysning om dess medborgerliga ställning, uppgifter och värf. Tidskriften genom af ett bemödande att från kunskapens blott plocka och tramräcka i största möjliga måtto fadda och saftlösa frukter. Man måtte tro sig vara satt att akta folket för den illistiga ormen, som lurar på tillfälle att locka det ur oskyldighetens, d. v. s. okunnighetens, paradisiska tillstånd. Att. Läsning för folket icke läses af folket är derföre ock ej mycket att undra på. Om den upphör i morgon, lemnar den ej någon beklaglig lucka efter sig plats, som bör intagas af en dug trädare, för hvilken den länge nog stått i