Aftonbladet – 30 maj 1868, sida 3

Vi gå den nya tiden gladt till möte, Omgifne utaf andars, Englars vakt, Öch ana, att den bär uti sitt sköte Rätt mycket, som är värdt att ta i akt. Den ser en skaparkraft uti det hela, I stjernans klot och uti blommans knopp, En kraft, som Engelen och masken dela, Som fyller verldar och äoner opp. Men kraftens orsak ingen ser oh fattar, I sig den gränslös; otillgänglig är, Dess yttringar vårt öga blott uppskattar, Solklara ser det dem i solars här. Men tanken genom fenomenet tränger, Förståndets blick till Idealen når, Dess synvidd inga formers gräns instänger, Den genom verldar, kretsar, rymder går Dit, der för forskningen sig undandöljer Urväsendet, som allt inom sig har, Vår tanke väsendet i spåre Ner, Som barnet följer fjäten af sin far, Och lyfter sig upp till det absoluta; Nej — till den Absolute, Evige, Som ej kan sägas börja eller sluta Men endast vara — den Oändlige, : Han är ej blott, som mången skollärd talar; En okänd Gud, verldssjäl, ett ting i sig, Subiekt-ohjekt, Nej utv bin Allhorrakare hen ar Evinnerk Heh HfreL4EF, det hög t fFamsorakndenr ani Vid honom ytterst tu st Oändligt tig och osfligt mild, Han vill tjernuor flamma uti höjden — Han tä — sölsystemer ordna dig — lans hjerta klappar, och af gudafröjden En stråle sänker sig till jorde i Han trifs ej ensam uti himlars himlar, Omkring Huns berrskartroy I evighet Serafers och Cheiubeyå skara hvimlar Och sprida ljus och Ht och salighet. Med d St kter styr han andeverlden, Med him ka Intelligensera här, Liksom han styr plan Kring solarna inom en ed fysisk kraft. minsta, största Han är, i tal, mått och oändlighet, Uti det sista och uti det första, I hvarje nu och i en evighet, Uti atomen och i stjerneraden, Utomyvi tildin, rumnet på en gång, I andesolen och uti monaden, I harpans ton och uti sferens sång, Sej Ban Ordet är, som slapar, uppekålter Och återlöser ifråa ovdakana makt,