Aftonbladet – 30 maj 1868, sida 3

Inunder kronorna på Lundagård, Och samle kring sig Carolinas Fäder, Från Puffendorff till Norberg och Tegnår! I azurglang, i skira eterkläder De skicka vänlig helsning till oss ner. Jag hör en röst, baymoniskt den sig blandar Med vår för vetenskapens, konstens väl. Ack! kommer den från er, I ädle andar, I Lärosätets prydnad, stolthet, själ? Vi känna då; I ären icke fjerran, I minnens dem, som ännu minnas er, Och sväfven kring dem, som en fläkt af Herran. Vi kunna icke önska, boppas mer. Hvad Roms och Greklands Vise tänkt och anat, Hvad Österns Helige i bilder tett, Och filosofers skara fint utspanat, Och forntids störste siare ha sett, I lärt oss att värdera, gjort oss rika På kunskapsskatter, som 1 delat ut, Och visat 083, hur mörkret måste vika För ljusets seger, efter stridens slut. I för oss tydt det herrliga och sanna, Som ifrån högre rymder stiger ner Att bland de Dödlige på jorden stanna — Och derför, derför tatka vi nu er. Farväl, farväll Ack snart oti det höga, Vi träffas, rosenfärgad morgon gryr, ksom sångens svanor a vingens makt. De svätva öfver hafven, öfver landen, Så vidt som ruinmet, och som tiden går, Och söka upp de eterfina banden, Som sammanvknyta andens verld med vår. För telegrafen gifver rummet vika, Geologien jordens åldrar vet. Och genom mången talar anden lika, v Som vore lan en deuna tids profet, Han såger oss, att myriader k hole sväfva jorienvs rund omkring Och hvila sig på mjaka blemsterstånglar, Och sluta menskoverlden i sin ring. De tala till oss i musikens toner, I vestans fläkt och uti drömmens bild, Och föra melian vår och högre zoner En dufvopost, så oskuldsfull och mild. De tända åter klara himlaljusen Uti förståndets dunkla kamrar opp, Och fylla hjertan, tusen sinom tusen, Med samvetstfrid och tålamod och hopp. De hviska skalden hvad han skönast uiktar, Och tänkarn hvad hän sannast vet, Svm stöd