Aftonbladet – 30 maj 1868, sida 2

STOCEHOLRM den 30 I Jabeltesterna i Lund. (Korresp. till Aftonbladet.) Lund den 28 Maj. Sådana dagar som dessa har den gamla staden Lund visserligen aldrig upplefvat. Man kan ock, utan fara att begå misstag, säga att en akademisk fe: och omfattning aldrig till t firad i vårt land. Man har välYörut haft juobilter i Upsala och Lund och man har nu ilämpliga delar sökt följa de gamla programmer, som finnas qvar från dessa högtider; men nutidens kommunikationsmedel ha gjort det möjligt, att nordens öfriga universiteter och lärda samfund kunnat genom talrika deputationer deltaga i festen och att tal af personer kunnat hitströmma, till en del från ganska aflägsna orter. Dertill kommer, att staden Lund i senare tider gått högst betydligt framåt och har helt andra resurser än 1 förra århundradet samt att här finnes hos de ledande och tongifvande personligheterna en särdeles lycklig esprit darrangement, genom hvilken de första att, med bibehållande af den gamla akademiska ståten och den lärda apparaten, tilllika gifva åt universitetsfesten en karakter af folkfest. Lund har rustat och beredt sig för dessa festdagar under många månader; man har reparerat, fejat, uppsnyggat och ordnat på mångfaldigt vis och jubelfesten har derigenom i flera hänseenden beredt staden ett permanent gagn. Man märker tydligt på invånarne att de varmt intressera sig för och med själ och hjerta lefva med i denna högtid. I går voro salubodarne stängda och allt hvad lif och anda egde strömmade fram mot Lundagård och den gamla katedralen. I Många hus äro festligt smyckade med guirlander och flaggor; präktigast framstår i detta hänseende domprosten Melins hus, der man ser smakfullt uppförda äreportar, rika flaggdekorationer m. m. På de fyra tornen akademiska föreningens stolta palats svaja under dessa dagar fyra flaggor: svenska, norska, danska och unionsflaggan. Festerna pågå så oafbrutet och kyrkohögtidligheter, promotioner, festmiddagar, ketter, studentsexor, festbaler m. m. bilda en så sammanhängande kedja, som upptager a!la dagens och till en stor del äfven nattens timmar, att det är svårt att finna ett ledigt ögonblick, för att kunna telegrafera några ord, ännu mera för att kunna skrifva någonting längre och sammanhängande. Jag inskränker mig derföre till att i hast samman fatta några spridda drag, som kunna tjena till att supplera de pr telegraf lemnade underrättelserna. Nuvarande rector magnificus, professor Ljunggren, utfärdade i tisdags en inbjudningsskrift till tvåhundraärsfesten. Den innehåller en särdeles intressant och i stilistiskt Thänseende mästerlig afhandling: Tegner och I Ochlenschläger. Förf. jemför ur nationel synpunkt de båda stora nordiska skalderna och specielt deras berömda diktverk Helge och Frithiofs saga och visar, att den danska ska den visserligen i större rikedom och omfattning framställt den fornnordiska andan och genom sina sånger gifvit väckelse åt Tegner, men att den senare har för mycken sjelfständighet, för att kunna sägas vara en ef Iterhärmare. Hans egendomlighet består i att ; vara svensk och det har ,han i hela sin skaldeverksamhet bevisat. Öfverflödigt är derföre spörsmålet om företrädet emellan dessa . I båda nordens största skalder. Ingen af dem fördunklar den andre. De två nationerna kunna akta och älska båda, såsom de aktade hvarandra. Grundtonen i hela denna afhandling är skandinavisk. Efter densamma följer i inbjudningsskriften en kort historik öfver universitetets öden och verksamhet under de senaste fem decennierna. Den festprocession, som i går kl. 11 f. m. afgick från det gamla akademihuset, omkring Lundagård till domkyrkan, var utan tvifvel den största och ståtligaste, sor man här någonsin skådat. Den afdelning, som utgjordes af högre militära och civila embetsmän,, företedde en samling af lysande uniformer; den i detta fall briljantäste bland alla de briljanta var förste hofjägmästaren Tornerhjelm i sin ljusblå, rikt guldsmyckade drägt och deröfver det breda band, som hörer till Dannebrogens storkors. Lunds universitet bevarar åtskillig gammaldags ståt, som kommit på indragningsstat i Upsala. Man har icke blott uniformerade akademiska hillebardierer och kursorer med spiror; rector i nificus är Vid dylika Kögtidliga sil!fällsn ö en guldkantad purphrsammetskåpa och en hatt med breda brätten, likaledes af purpursammet och guldkantad. Framför honom t bäras på hyenden universitetets privilegier och insignier, de senare bestående af två väldiga silfvernycklar. RT lack p—cessionen togo plats i det upphöjda högkoret, der en präktig tribun eller kateder var uppförd. 1 de båda korsarmarne på sidorna om detta kor voro amfiteatraliska tribuner uppförda för damer. Då alla intagit sina, plat Iser anlände konungen och hertigen af Östergötland, den förre klädd i husaruniform. De mottogos vid domkyrkans stora port af pro-kansleren och rector magnificus. . Konungen gick fram genom kyrkan på sitt I vanliga raska sätt, kanske till och med nåot snabbare än vanligt, så att sviten hade svårt att följa med. Specielt föll det siglitet svårt för biskop Flensburg att isin långa kaftan störta fram så der i stormmarsch. Professor Lysanders latinska oration var -ltemligen lång. Då hans målföre är något n ibesynnerligt och han hela tiden tittade ned och liksom talade för sig sjelf var det svårt att höra hvad han sade. Dertill kom, att högre militära och civila embetsmän,, bakom hvilka jag lyckats få en god plats, börj en mycket litlig konversation, som ytterligare förtog möjligheten att höra. Af de fragmenter, som kunde förnimmas, märkte man dock, att Lysanders latin var mästerligt, att han ordade om detta universitets ursprungliga bestämmelse att vara corciliatriz, att genom bildningens arbete knyta de nya landsdelarne fast vid moderlandet, hvilken bestämmelse, . )sedan svenska nationaliteten numera blif it E I här rotfästad, är förändrad derhän att bereda försoning och närmande emellan stamps fränderna — en tanke, som redan är antydd li inbjudningsskriften och som återkommer i mängrfaldiga uttalanden vid detta tillfälle. Den förste, som framträdde, för att såsom deputerad från annat universitet brir rolinska akademien helsnivg och tyckönskan, var rektor vid universitetet i Rostock, professor Bartsch, känd filolog och författare till ett berömdt arbete öfver die Niebelungen. Hans framträdande gjorde genast ett godt intryck. Det var en ovanligt vacker och stat.: flig man, med hög tankediger pånna, örnnäsa e; och korpsvart hår. Han iklädd sin rek. skrud, en mörk purpurb mad toga, ö hvilken hängde från skuidrorna ned mot tet en stor gyllene kedja. Den angenäma ion, som redan hans fi idande väckt, stegrades i hög grad, då han började tala aJoch på utmärkt kod och felfri, väl och vato kert prononcerad svenska, i ett ädelt och värdigt föredrag bragte det svenska universitetet en hjerlig helsning från det nordtyska de Denna utomordentliga artighet, som åter t-ltanken på Sverges stormaktstid, da trämI mande statsmän ansågo det mödan lönt att 0. af sadan betydenhet att i De förnämligare afdelningarne af festproI mala Mm AA Mom Fk M MM 4 OO AA — —