resa till Celie; jag vet att hon har välvilje och vänskap för mig. Jag har tillslutit hennes farfars ögon; hon skall tillsluta mina Jag har misskännt denna ädla flicka och pålagt henne som ett brott att icke älska min son; men bans uppförande bevisar emellertid endast att hon haft rätt. Hon har anat till hans dåliga anlag och genomskådat lättsinnet i hans karakter. Numera är han henne icke värdig och hon behöfver ej frukta att jag skall plåga henne med någon anhållan om att bära hans namn; men jag skall i stället bedja henne att stödja och trösta mig, eftersom han lemnar mig ensam åt nin förtviflan, och kanske skall han ändå rodna, denne son, då han hör att jag, sedan jag offrat mitt hela lif för honom och han derför lönat mig med otack, nödgas söka för mina sista stunder ett hem hos den, hvilken jag hittills betraktat som min bittraste fiende. Min mor talade länge i denna ton, framdragande allt hvad som kunde krossa ett redan såradt hjerta. Jag var tillintetgjord. Icke ett ord sade jag till mitt försvar, och häftigbeten i hennes förebråelser betog mig också allt hopp att kunna fuga henne, hvad jag än måtte ha sagt. Och dessutom var jag stum af förödmjukelse att blifva så behandlad i närvaro af mademoiselle Merquem. Det tycktes mig också att min mor icke var så allvarsamt sjuk som hon påstod, ty hon talade med liflighet och Celie såg icke ut som en, hvilken väntade på en afgörande kris. Hon höll sig på afstånd, sorgsen och drömmande, som om hon tänkte på ett medel att återföra alla sinnen i deras normala skick. Så var också hennes mening, ty hon afbröt mildt min mor för att bedja henne lugna sig och låta mig ett ögonblick tala med henne sjelf. . Hon kallade Bellac och gamla Bertha och bad dem tillse att den. sjuka ordentligt toge in en kylande dryck, som hon beredt åt henne, hvarefter hon gaf mig ett tecken att följa, sig i trädgården. År det då verkligen någon fara med min mor? frågade jag så snart vi voro ensåmma. Icke för. ögonblicketn, svarade hon. Hen