stängsel vid vägen, såg jag en skugga komma emot mig. Natten var grå och kulen, mer det oaktadt igenkände jag genast mademoiselle Merquem och ville fortsätta min väg. Mer hon ställde sig framför min häst, oförskräckt och stolt, utan att bry sig om att han kunde krossa henne, lade handen på tygeln och sade: Var god och stanna; Jag önskar tala med, er! Angan af allt det vin jag druckit steg mig i detta ögonblick åt hjernan och jag svarade med raseri: Jaså, ni önskar tala vid mig? Så mycket bättre, ty äfven jag bar någonting att säga er, någonting fasansfullt, någonting sannt. Ni är orsaken till min olycka och min förnedring; det är ni som gjort mig till en förlorad menniska; också hatar jag er och ber er gå ur vägen, ty jag är drucken, som ni ser, och jag känner lust att döda er. Tyst, Montroger! svarade hon med lu; värdighet; stig ned af hästen och följ mig in; er mor är hos mig. Detta ord gjorde mig nykter med ens. Min mor på Canielle! Hvarför då i all verlden? Hon som så många gånger svurit att aldrig sätta sin fot dit! Jag steg skyndsamt al hästen och följde Celie in i hennes rum. Der satt verkligen min mor, men så blek och lidande, att jag blef helt förskräckt. Det var således du, min son, trodde jag j det! Jag kände igen stegen af din häst. ör att ej inviga någon främmande i mitt beslut har jag bedt mademoiselle Merquem invänta dig på hemvägen. Sätt dig nu här och försök att fatta hvad har att säga dig. Jag är mycket sjuk, min son, och jag känner pf mig att jag ej barlång tid qvar attlefva. fter tvisten i morgse oss emellan har jag kännt mig så svag, att jag trott min sista stund vara nära. na red bort utan att säga hvarthän, och jag trodde du rest till Paris för att icke mera återkomma. Jag blef så förskräckt, Att dö ensam måtte vara förfärligt. I min ångest föll nig en tanke in, som jag tyckte komma från sjelfva himlen. Jag tänkte nemligen för. mig sjelf: jag skall