Jag uttröttade henne visserligen genom at evigt säga om och om detsamma, genom at meddela henne mina enahanda sorger och bekymmer, men vi älskade hvarandra då; nt deremot, då jag ej kunde berätta henne de dåliga förströelserna i mitt dagliga lif, hade vi blifvit främmande för hvarandra, Min stackars mor var mycket häftig oc en smula högdragen. Hon talade hårdt och kallt till mig och hennes lynne förbittrades mer och mer för hvarje dag. Jag började till slut tro att hon, ifrån att ha älskat mig så högt, skulle bli lika hård mot mig, som amiral Merquem varit mot sin sondotter. Jag hade hvarken Celies lugna tålamod eller hennes englalika mildhet. Jag underkastade mir visserligen min mors välde; jag stannade qvar hos henne, men i mitt sinne skälfde jag al otålighet, och då jag någon gång gjorde et försök att lugna henne eller visa henne vänlighet, skedde detta på ett så tvunget och onaturligt sätt, att hon kände sig deraf ännu mera sårad. En dag då hon öfverhopat mig med flera förebråelser än vanligt och bemött mig som en skolgosse, ehuru jag fyllt mina modiga tretio år, steg jag till häst för att ge mig ut och skingra min förtret. Jag red igenom skogen för att förena mig med några vänner om ett jagtparti, och bland dessa berusade jag mig grundligt, som den ofta gör, hvilken ar en sorg att dränka. Då jag om aftonen red bem, var jag temligen nykter, ehuru långt ifrån fullkomligt redig. Till hälften ångerfull och rörd, till hälften förargad satte jag sporrarne i hästens sidor och mumlade ord af raseri och vemod. Utan att jag visste hur det tillgått, befann jag mig med ens under de täta löfhvalfven i Canielles park, svärande mellan tänderna öfver hästen, som tillåtit sig denna frihet. Visserligen var detta kortaste vägen hem; men under vanliga förhållanden undvek jag hvarje skymt af den boning, der jag qvarlemnat mitt lugn och der min värdighet blifvit så djupt. sårad. , srt aJust som jag skulle passera genom ett