Article Image
Eatvella-qvartetten som sålunda uteslöts. On stundens betydelse påmindes man emellertic af flera bland konsertens nummer, lika ome delbart nära nog som om de flutit ur dei saknade mästarens egen penna; särdeles a Örjan och slutet, sorgmarschen i Beethoven: heroiska symfoni och Cherubinis underbara aningsfullt känslodjup och heligt allvar aj ngen an !lig kompositör öfve träffade Agnu: Deio. Förutom med detta glansnummer samf !e två nyssnämnda koralerna uppträdde Har. moniska sällekapets kör med Heloisas och wmnnornas sång, af Ferdinand Hiller, hvarom vi redan uttalat vår mening; och vårt muikaliska samhälles begge mest berömda qviuga artister illustrerade konserten, fru Mi:haeli (som uppträdde i stället för fru Stenhammar) genom att mästerligt föredraga Acendels herrliga aria: Let the bright Seraphims,, som äfven förtjenstfullt ackompagnerades och var af mäktigt intryck, samt fru Norman genom en förtrollande violin-romans if Beethoven, hvari, genom konstnärinnans jälfulla-tolkning, allt det skära och älskliga ,emotståndligt uppenbarades. Fröken Signe Hebbe har nu visserligen uppträdt å kongl. operan de åtta gånger, hvarmed styrelsen för vår lyriska scen med henae öfverenskommit; men att denna scen derföre ovilkorligt redan afsäger sig stödet af hennes talanger hafva vi svårt att föreställa oss, helst som nu under vårsäsongen teaterintresset är så betydligt försvagadt, att särskildt nu allt måste uppbjudas för att söka ocka den större allmänheten till flitiga besök i Thalia-templet, hvadan man nu mer in någonsin skulle erfara det kännbara i förusten af en så intressant artist. För såvidt L hennes sida inga oöfvervinnerliga hinder nöta, torde det derföre vara att hoppas, att nan ännu åtskilliga gånger till, innan spelerminen afslutas, får höra och se fröken Hebbe i de roler, hon med så mycken sanning, kraft och energi alltid utfört, och i vilka hon nu mer än någonsin tyckes oss konstnärligt utmärkt och träffande, Valenine, Alice, Margaretha — men framför alla idelio, hennes triumf-rol, hvari vi beklagigtvis ännu ej fått höra henne återuppträda lenna gång, men i hvars tolkning vi af allt råga sluta att hon nu torde komiza det fullndade ännu långt värmare än förr. Beehovens mästerverk, den sista operan ur tonramats guldålder, har nu genom ryktet att et skulle återupptagas på vår scen desstom blifvit föremålet för den sanne musikännens innerliga längtan. qI

29 maj 1868, sida 3

Thumbnail