Alla hennes barndomsvänner skyndade ati helsa henne välkommen. Hon var fullkomligt återställd och hennes sorg hade blifvit lugnad. Hon tänkte nu på intet annat är att nedslå sina bopålar på Canielle och ati lefva der midt ibland minnena af den gamle amiralen. — Atskilliga gamla slägtingar och vänner utan förmögenhet skulle gerna ha ve lat inqvartera sig hos henne i egenskap a! tillgifna förkläden, men hon låtsade att icke begripa deras planer. Deremot gjorde hon allt för att i ekonomiskt hänseende förljufva deras dagar. Men ingenting kunde ändra hennes beslut att bo ensam med Bellac och de gamla tjenarne med deras familjer, dem hon äfven antog sig. Hon hade från sin 18 månaders långa resa medfört hem en kärlek till oberoende, från hvilken hon icke kunde frigöra sig. Ni kan väl förstå att friare infunno sig tjogtals. Hon sade nej åt dem alla, förklarande att hon ännu icke hade beslutit att gifta sig, och med detta besked fingo de låta sig nöja. Sjelf besökte jag henne icke och sysselsatte mig på intet sätt med henne. Jag fortfor att förströ mig på samma ovärdiga sätt som förut. Min mor, som till en början blundat för mitt lefnadssätt, i tanke att jag derigenom skulle glömma min sorg, började nu att lifligt oroa sig deröfver. Hon var nästan alltid sjok och fordrade mina omsorger på ett nog befallande sätt. Det är sorgligt. men sannt, att förhällandet oss emellan var vida mindre ömt sedan hon lyckats skilja mig från mademoiselle Merquem. Jag kände dunkelt att hon gjort mig mycket ondt genom att beröfva mig mina illusioner och hon å sin sida förebrådde mig med en viss bitterhet att jag icke kunnat finna en förståndig medelväg mellan en hopplös kärlek och förströelser som voro mig ovärdiga. Hon hafle utan tvifvel rätt, men det var för sent. Hon ångrade nu den tid, då jag lefde af min olyckliga kärlek, sorgsen, förkrossad, men jemförelsevis ren. Vi kunde då sitta hela nätterra tillsammans och prata.