MUSIE. Den andliga konsert, som sistlidne tisdag Storkyrkan gafs till åminnelse af Fran Bervald. bar genom sitt syfte och det storartadt allvarliga innehållet pregeln af sorg. bunden högtidlighet, men glorde äfven et glädjande intryck, emedan åhörarnes storö antal, såsom man hade. skäl att hoppas, vittnade om den större allmänhetens lifliga sympatier för det vackra företaget, hvadan dess framgång svarade mot dess värde och tillställarnes omsorgsfulla bemödanden, för hvilka man hos dem stannar i sann och varaktig förbindelse. Hvad den hädangångna mästaren snillrikt och troget verkat i och för tonernas konst representerades för stunden dels genom hans herrliga tonmålning, Hågkomst af Norska fjellen, ett arbete, hvars karakteristiska skönhet vi ofta haft tillfälle att med beundran omnämna, och som bland allt hvad Bervald komponerat måhända är det allmännast och omedelbarast anslående, dels en annan förträffligt utarbetad orkestersats, hemtad ur hans Sinfonie serieuse, allvarlig, stundom nästan sträng, men i allo vittnande om -obegränsadt formvälde samt genialisk dristighet i förening med konstnärligt jemnmått. Begge dessa kompositioner röja en mästare, för hvilken då han diktade uttrycket uppenbarade sig samtidigt med iden, och hvars rika inbillningskraft sålunda, försmående hvarje tvång af de formella svårigheterna, endast hörsammade det skönas eviga lagar. Ett särskildt tonområde, hvarinom hans ande mäktigt verkade under den senaste perioden af hans jordiska tillvaro, koralen, framstod värdigt hans minne genom tvenne af honom, enligt den uppfattning som i vår tid småningom gjort sig alltmera gällande, utomordentligt skickligt bearbetade psalmkörer. som med värme och kraft återgåfvos. Det ena af dessa nummer har, om viej missjaga oss, temligen länge varit föremål för ärda tvister mellan forskare af olika åsigter om dess ursprung, men tillskrifves af flertaet den berömde Pretorius. Man må om den nya psalmrytmen säga hvad som helst ur praktisk synpunkt, hvilken härvidlag till en viss grad sammanfaller med den religiösa; säkert är att såsom musikaliska konstverk xunna dessa koraler, behandlade enligt den netod, hvarom konserten skänkte en så vacser föreställning, vinna nytt lif i motsvarigwet mot orden, utpreglad egendomlighet, omvexling m. fl. sköna egenskaper, som väsentigt föryngra och föradla dem. De begge orofnumren väckte, såsom vi tyckte oss finna, len lifligaste uppmärksamhet. Af Berwald såsom dramatisk tonskald fick nan icke den erinring som programmet utofvade, emedan hr Willman af opasslighet var hindrad att medverka i den intressanta