badour och hade icke de erforderliga egenskaperna för ett sådant don Juans-värf. Jag skulle, påstod hon, säkert göra tusen bakvända saker; min medfödda högsinthet skulle illa passa till de svarta förförelsekonster jag tänkt utföra, och den qvinna, som mina allvarliga egenskaper och mitt hederliga uppförande icke kunnat röra, skulle skratta ut mig om hon finge se mig uppträda i en sådan narrkåpa. Vidare, förklarade min mor, var mademoiselle Merquem en person med ett vidunderligt hufvud och ett kallt hjerta, en person, som man gjorde klokast i att glömma och förakta. Jag skulle, fortfor hon, dessutom nog blifva hämnad, ty genom att så der rymma ifrån sitt Jand och sina vänner för att under det otillräckliga skyddet af några undergifna tjenstehjon andas frihetens luft, skulle hon säkert förlora sitt rykte och utsätta sig för att blifva annammad af någon äfventyrare, som funne behag i hennes förmögenhet. På det der sättet, min käre Armand, lät jag öfvertala mig att ge henne förlorad, och med tillhjelp af ett gladt ungkarlslif trodde jag mig återigen fullkomligt botad för min galna passion. Detta eländiga lif räckte emellertid icke länge, ty min fars död återkallade mig hit ut efter ett års sus och dus i stora verlden. Min mor var nu alldeles ensam och jag beslöt att egna henne mitt lif. Hon önskade alltjemt att jag skulle gifta mig och jag å min sida gjorde mitt bästa för att förälska mig i de unga flickor hon visade mig, men det ville ej gå. Jag hade i sällskap med dåliga qvionor dödat begreppet om en verklig och ren kärlek. Jagleddes oerhördt på landsbygden. Mitt lif var till det yttre helgadt åt pligten, men mitt hjerta var utdödt och ingen glädje inom mig belönade mig för mitt offer. Jag vegeterade på detta sätt en sex, sju månader, hängifvande mig åt jagtens nöjen och åt mindre hedrande kärleksätventyr uti både slott och koja, då jag en vacker dag fick höra att mademoiselle Merquem var återkonimen.