Mademoiselle Merquem ). Roman af George Sand. Öfversättning af Lea. FÖRSTA DELEN. Måttet var rågadt. Celie hade rest, offrat mig sin tacksamhet och jag vet icke hvad för ett hemlighetsfullt löfte, men det oaktadt var jag den siste som kunde trösta henne. Tvärtom ansågs det för hennes tillfrisknande nödvändigt att undandraga henne min åsyn och hvarje närmande af mig. Jag kände mig förkrossad. Jag beslöt då att sjelf hela mina sår till hvad pris som helst, och så reste jag till Paris och kastade mig in inöjenas hvirfvel. Det der var prosaiskt, icke sannt? En artist eller en poet skulle hafva rest efter den qvinna han älskade. Han skulle icke låtit fråntaga sig sitt rof af en gammal lärd och två dito domestiker, afresta på läkarens ordination. Han skulle antagit att detstackars olyckliga barnet borde leds ihjäl bland all denna ålderdom; att hon visserligen så småningom skulle lugna sig, men att hennes giriga sträfvan att åter inträda i lifvet skulle förbindas med historien om cen ynglings hjerta, en annan ynglings, förstås, brinnande af kärlek till henne. Han skulle således i hemlighet följt hennes spår, haft de underbaraste aningar och slutligen i rättan tid uppträdt på scenen som en räddande engel. Så der ungefär skulle kanske också jag hatva handlat, om jag värit ensam i verlden. Jag uppgjorde åtminstone ett tjog romantiska planer i min hjerna, men min mor försökte att lägga an på min egenkärlek och afhöll mig från alla ytterligheter genom fruktan att synas löjlig. Eu man af min rang och förtjenst borde, sade hon, icke kasta sig i några dåräktiga äfventyr. Jag var icke skapad för den enfaldiga rollen af en trou) Se A, B. nr 113, 116, 119, 121 och 122.