Aftonbladet – 29 maj 1868, sida 2

Vår förmodan att presidenten Johnsonh kulle begagna sitt med knapp nöd erhållna 2 rikännande till ytterligare trakasseringsför-e ök har visat sig endast alltför väl grundad. Pelegrafen bringar oss i dag underrättelse rån Newyork, att en. af hans första offentiga handlingar efter omröstningen den 23:e arit att förnya Stantons afsättning från rigssekreterarebefattningen och Lorenzo Tho-l, nas utnämning till hans efterträdare. Han var således ej nöjt sig med att upprätthålla in senaste kandidat till platsen, general Schoield, utan för att göra triumfen rätt fullständig, återupptagit sin gamla hejduk. Att :enaten i denna fråga skall iakttaga samma sthet som förut är väl ej att betvifla, helst on här för sina beslut endast behöfver enkel majoritet. Saken är emellertid ett nytt bevis på denna halsstarrighet och trakasseringslystnad som utgör ett så framstående rag i Johnsons karakter. Hvad sjelfva frikännandet beträffar, har vf senare ingångna underrättelser visat sig att omröstningen den 23 endast gällt den il:te anklagelsepunkten. Då denna dock utgör en sammanfattning af alla de andra, var Johnson genom dess förkastande de facto ifven frikänd från alla de öfriga. Också har senaten, såsom ett telegram i förgår berättade, efter att pro forma ha röstat öfver 2:a och 3:e punkterna, med samma resultat ller 35 ja mot 19 nej, i sin egenskap afl lomstol i denna sak ajournerat sig på obestämd tid, det vill här troligen säga: för alltid. Att Johnsons aktier med denna frikännande -dom ej stigit i några andra ögon än hans egna och de gamla sydstatsvännernas, visar sig af den amerikanska och europeiska pressens uttalanden alltmera tydligt. Man anser att senaten med denna på ett hårstrå hängande dom velat låta nåd gå för rätt och betraktar rättegången och de derunder i dagen komna fakta som en tillräcklig moralisk brännmärkning. I sina medborgares ögon är Andrew Johnson en fallen man, och när han, den ädle Lincolns efterträdare, nästa år i all stillhet nedstiger från presidentstolen, skall hans politiska roll för alltid vara utspelt, och ingen amerikanare skall nämna hans namn annat än med en rättvis likgiltighet. Hvad som mest torde ha bestämt senaten att med en föraktets axelryckning låta den anklagade gå fri, är väl, säger Neue Freie Presse, mannens medelmåttighet, den fullkomliga bristen på all värdighet i hela hans uppträdande. Han hade visserligen god vilja att lägga unionen åter under söderns ok och göra frukterna af en fyraårig jättekamp om intet; men han hade hvarken mod eller medel att genomföra sina planer. Såväl i rekonstruktionsfrågan som i frågan om Stantons afsättning betedde han sig vid alla tillfällen som ett inskränkt hufvud. På sina rundresor höll han uppviglande tal, hvari han på det mest pöbelaktiga språk skymfade kongressen; men återkommen hem, inskränkte han sig till attprotestera motkongressbesluten och insvepa sig i en trotsig tystnad. Lika litet som han gjorde till sanning sin efter Lincolns mord utstötta hotelse att han skulle låta sydförbundets chef, Jefferson Davis, i fall han anträffade honom, svänga i en galge högre än Hamans, lika litet lät han sina ursinniga tal mot kongressen åtföljas af handling. Innan ännu senaten upptagit anklagelsen och öppnat rättegången förde Johnson ett språk, som om han vore en på statsstrecksplaner rufvande Bonaparte; men processen hade knappt börjat förrän det visade sig att hans politik, hans makt, hans handlingskratt ej förmådde höja sig öfver nivån af de allravanligaste advokatfinter. Denna mannens svaghet och och obetydighet är det äfven som beröfvar senatens åtgärd att låta anklagelsen falla — ty någonting annat är ej domen — all högre politisk betydelse. Om Amerika varit Europa, skulle Johnson måhända funnit utvägar att inleda en sammansvärjning och genom ett statsstreck kasta Förenta Staternas författning öfverända. Han afsigt var det helt säkert, och energi till en sådan handling hade han måhända ej heller saknat, om han varit i stånd att hos folket och i armen finna ett parti starkt nog att någorlunda betrygga utgången. Men detta var just den klippa, mot hvilken han strandade. Han saknade den fala hopen och de fala soldaterna. Han fann bland alla de högre officerarne knappast en enda, som hade mod att med våld undantränga den af kongressen understödda krigssekreteraren Stanton från krigsministerplatsen. Sinnet för lag och rätt, aktningen för författningen hos folket samt inom armån och flottan omintetgjorde alla hans anslag. Han fann inga förrädare, som ville bistå honom, och blef slutligen af det allmänna legalitetsmedvetandets jernlänkar så fast omsluten att han helt och hållet föll ur sin roll och frän statsräddare, hvaraf han gerna ville ge sig utseende, nedsjönk till en anklagad, som griper efter hvilket medel som helst, äfven det lumpnaste, till sitt försvar. -— RTR