Aftonbladet – 28 maj 1868, sida 2

drar i vår närvaro samtalade om våra framtidsförhoppningar, sökte hennes sorgsna och bönfallande blick mig, såsom det enda stöd hon härvidlag hade att påräkna. Jag led oerhördt öfver att se henne utsatt för denna enträgenhet å deras sida, men då jag sökte befria henne derifrån genom förklaringen at! jag under sådana förhållanden som de närvarande, då hennes hjerta var uppfyldt ai bedröfvelse, icke ville begära att hon skulle sysselsätta sig med mig, blef amiralen uppbragt och påstod att hon tvingat mig till denna förödmjukande undergifvenhet. Celie och jag talade emellertid aldrig sjelfva i detta ämne, och det skulle ej heller ha tjenat till någonting. Jag märkte tydligt hennes motvilja oaktadt alla de prof på högaktning hon gaf mig. Hon insåg också å sin sida att jag aldrig skulle draga fördel af den kinkiga ställning, i hvilken hon befann sig. Men hvad hon icke visste, det var att, oaktadt förargelsen af en fullkomlig hopplöshet, jag älskade henne mer än någonsin. Det återstod mig, för att rädda henne från obehag, endast ett mycket svårt parti -— och jag tog det. Likt forntidens fältherrar uppbrände jag mina skepp för att göra hvarje återgång omöjlig. Jag berättade i förtroende för min mor och amiralen att jag var förälskad i en helt annan person, ag spann ihop en roman, allt för osammanhängande och otrolig för att min mor skulle kunna låta bedraga sig, tyvärr, men som deremot troddes af amiralen och af Celie, just derför att hon så gerna ville tro derpå. Den sjuke lugnade sig för ti t, men hans onda tilltog och, som det ibland brukar ske vid dylika tillfällen, han misskände och behandiade då på ett oförnuftigt vis just den, som han mest älskat och som visade honom den innerligaste tillgifvenhet. Genom en af dessa