Aftonbladet – 28 maj 1868, sida 2

varaktig att han flyttar med ifrån den ena kontinenten till den andra. Ja, kära barn, tillade min mor, res, efter det är nödvändigt. Men det säger jag, att Celie är en fantastisk toka och jag afskyr benne, emedan hon är skulden till att du måste lemna mig. Jag tyckte att mina föräldrar hade rätt. Jag trodde att förtreten hade gjort mig frisk, och jag var det väl äfven, ty en två-årig resa återställde min fysiska och moraliska jemnvigt och då jag kom tillbaka var jag fast besluten att gilta mig midt för hennes ögon, som hade förkastat mig. Hon var emellertidicke qvar då jag återkom. Hon och mir Beilac hade rest till Nizza med amiralen, som var illa ansatt af gikt. Men de återkommo straxt derefter, den gamle fullkomligt återställd, som det tycktes. Vid vinterns början fick han dock ett vida snårare reumatiskt anfall med olidliga plåt or. I ett nu förbytte sig hans lynne, hvars alla obehagliga skiftningar ingen hade värre ondt af än just Celie. Han förebrådde henne med bitterhet att hon var skulden till att han icke mera fick se min far och att hon genom en oförlåtlig nyck åtskilt tvenne familjer, som sedan långa tider tillbaka gladt sig ät hoppet att endast utgöra e Utom sig af sorg, uppsökte Celie i hemlighet min mor, vändande sig till henne, såsom den mest uppretade. Hon besvor henne att öfvertala sin man att återknyta umgänget med deras hus och var så emotståndligt fängslande i sina böner, att mina föräldrar vo vika. Amiralen blef i början alldeles irtjust öfver att, återse dem, men snart börde han fråga efter mig äfven. Hun trodde att mina föräldrar kommit alldeles af sig sjelfva, och tänkte icke få att jag, utan särskild anmodan af OCelie, icke kunde visa mig