Aftonbladet – 28 maj 1868, sida 2

gjorde alla sådana obehöfliga. Men — man ade begått det felet att icke alls förbereda henne. Vid sexton år var hon lika okunnig i somliga hänseenden som ett sju års barn. Hon förstod icke min hänryckning; hon blef ordentligt rädd derför och denna rädsla framkallade hos henne nästan motvilja för min erson. Fåfängt försökte man att besegra denna nyck och vid talet om giftermål: blef hon bokstafligen sjuk af förskräckelse och sorg. Jag hade således ej annat att göra än att aflägsna mig. Efter denna tiildragelse insjuknade äfven jag, och det så allvarsamt, att man dolde för mig hvad som sedermera tilldrog sig. Jag fick först efteråt veta det — om jag någonsin fick: det, ty det föreföll mig ibland. som om man icke sagt mig hela sanningen. Celie motsatte sig bestämdt, sade man, hvarje giftermålsförslag. Var det väl bara mot en förening med mig, som hon hyste motvilja, och skulle hon måhända, om en annan friare samtidigt anmält sig, hafva antagit denne? Emellertid syntes ingen sådan till. Förskräckt öfver Celies förskräckelse lofvade henne amiralen att aldrig någon friare skulle mottagas i huset utan hennes vetskap. Jag vet icke om hon sedermera utdelade någon korg. Tre månader förgingo emellertid, under hvilka, man icke vågade nämna mitt namn för heone. En dag tog mig min far afsides och sade till mig: mitt kära barn! slå den der lilla Merquem ur hågen. Bäst som sker, och dessutom är flickan bestämdt tokig. Man har upptiostrat henne i den tron att hon är ett högre väsende. Ingen är vär dig henne, bevars, och hon lär nog också vandra sin väg fram lika högtidlig och ensam som månen. Glöm henne, du, och res med mig till Kina. Halsvinden skall blåsa bort känslorna. Det finnes ingen kärlek så