Aftonbladet – 27 maj 1868, sida 2

vudsakligen med småleenden och smekningar. Jag nämner detta, emedan det är upplysande nog i många afseenden. Celies barndom har varit oinskränkt lycklig, en såk, den hon aldrig glömt, och som kanske gjort att hon alltför mycket fruktat olyckan. För att göra er en föreställning om, med hvilken omsorg hon skyddades, vill jag bara nämna en sak. Hon hade, då jag såg henne, nyligen förlorat både far och mor. Amiralen hade just då köpt Canielle och bosatt sig der. Celie visste icke att hon var faderoch moderlös; hon väntade beständigt än sina föräldrar, än sin bror, och fick först då veta sin förlust, när minnet af dem hon älskat redan förbleknat. Och lika litet som farfadern yppat för barnet den sorgliga förlusten, lika litet hade han tillåtit någon annan att göra det. Han ansåg att tårar och död ej borde störa barndomens ljufliga frid. Denna. uppföstran, Som af en annan natur skulle skapat ett litet vidunder af egoism, tycktes hos Celie endast framkalla godhet och ömhet. Utan att någon med henne talade ett ord om pligter, gissade hon till dem med hela klarheten hos -en finkänslig själ. För öfrigt liknade hon både till sitt inre och yttre sin farfar, hvars moraliska förtjenster, dem hon dagligen såg och beundrade, voro henne en helsosam lärdom. Enligt hvad hon sjelf berättat, lärde hon först vid tretton, fjorton års ålder hvad andra barn redan inhemtat vid sex eler sju. men sedan hon en gång fått smak på kunskapens frukt, tilltog hennes längtan derefter på ett förvånande sätt, och som man redan på den tiden hade mr Bellac till hands, och som amiralen sjel! var en i vetenskaperna ganska bevandrad man, öfvergick hon hastigt från den största okunnighet till en lärdom, sum endast undntagsvis tillhör hennes kör.