Aftonbladet – 27 maj 1868, sida 2

med flit Montroger, i hopp att bli botad genom äsynen af hans irdighet, i känslor, hvilken öfvergått till mani. Jag försökte att finna honom löjlig; jag gjorde narr af honom inom mig, men då jag lemnade honom, var det med samvetsqval, missmod och fruktan för mitt eget öde. Jag har aldrig sett någon man som vid första anblicken framstått mera god och okonstlad. Öppenhjertig, mild och jemn till karakteren, ett fördelaktigt yttre och ett förträffme sätt — kan man ej tycka att detta allt är tillräckligt för att bli älskad? Och ändå var hon hård som elfenben, den lilla omenniskan. Han hade en så meddelsam natur att jag gick in på kapitlet om hans hjerteåkomma, under det jag hemligt analyserade min egen. Han fann ett riktigt nöje i att utan omsvep meddela mig allt hvad som rörde hans hopplösa tillstånd och tycktes vara mig oändligt tacksam för det-jag introsserade mig för en sak, öfver hvilken han ej på länge samtalat med någon. Innan kort meddelade han mig äfven hela historien om sin oundvikliga kärlek, som han helt allvarligt kallade den. Jag var icke mer än sjutton år, började han, då jag första gången såg mademoiselle Merquem. Hon var då ett barn om fem, sex år och gjorde ystra hopp i sin farfaders ami ralens knä. En sådan man, denne gamle sjöbuss! Sjelfva tapperheten, rättvisan och hedern. AF en talrik familj, beröfvad honom enom olyckshändelser, alltför vidlyftiga att här omtala, återstod honom endast detta barn, som han obeskrifligt älskade. Hon var temligen lång för sin ålder, smärt och fin. Fruktan att förlora äfven henne gjorde att hon fick uppväxa i den mest obegränsade frihet. Hon fick endast lära det som roade henne och kände ej ens till namnet hvad en mytgång ville säga, Hon uppfustrades huf