Aftonbladet – 27 maj 1868, sida 2

af någon bitanke, och sedermera försökte jag arbeta mig in i en sorts likgiltighet, alltsom jag sjelf kände med hvilken behagfull dylik hon bemötte mig. Men — hvad var att göra åt saken? Hvaröfver ville jag beklaga mig? Derföre att jag låtit fängsla mig af hennes älskvärdhet, hade väl jag rättighet att begära återsvar på mina känslor? I förargelsen höll jag en liten moralpredikan för mig sjelf öfver min inbilskhet och ansåg allra klokast att icke tänka på mademoiselle Merquem då jag icke såg henne. Men detta var endast ett palliativ. Det var mig omöjligt att återse henne utan rörelse och att icke önska att få träffa henne amvorstädes än bland.denna lilla krets, som ständigt omgaf henne. Emellertid gjörde jag mitt bästa för att tillbakavisa denna tanke. Jag visste ju att hon under veckans lopp icke mottog rågon och att, om man hade je plog Oe ggn bedja om audiens. En sådan runa v egde jag icke och att finna någon s ull varit barnsligt och tillgjordt. Det gick icke an att göra sin kur för mademoiselle Merquem. Ingen hade på flera år vågat försöket, icke ens den trogne Montroger, och hvem som tillåtit sig en sådan djerfhet, hade alltid varit säker om att bli höfligt afvisad. Man ville icke göra sig löjlig och derigenom stänga för sig tillträdet till ett aktningsvärdt och angenämt hus, deri man satte en sorts heder i att bli förtroendefullt mottagen. Föga fattades att jag icke råkat ut för onåd redan första dagen. Men derefter var jag oklanderlig i mitt uppförande och lugn till det yttre som vindlös sjö? Jag inskrefs således i min tur på listan af hennes goda grannar och hyggliga bekantskaper och hade intet annat att göra, tillsvidare, än att för