Hvilken skada! Ni gifver genom edra toner lif, kärlek och ungdom. Nåvälv, log hon, nu skall ni gifva allt det der i mitt ställe; min eld har slocknat. Hon lemnade pianot och försvann på några ögonblick, likasom för att göra några husliga anordningar, men kanske i sjeltva verket för att befria sig från åsynen af den hänryckning, somfattat mig och som föreföll henne löjlig. Hon blef borta så länge, att jag kände både förtret och ledsnad. De unga personerna, för hvilka jag utgjorde orkester, tycktes mig ofantligt enfaldiga, den sköna Emma icke ens undantagen, och jag roade mig med att spela falskt, bara för att förarga dem. Ernestine sparade icke på förebråelser, och min goda tant, som trott mig vara en skicklig pianist, rodnade öfver mitt beteende. Andtligen återkom mademoiselle Merquem. Det var hög tid. Montroger tappade genast hufvudet och bringade oreda bland hela det dansande sällskapet. Jag å min sida hoppades, jag vet icke hvarför, att på värdinnans ansigte upptäcka spår efter någon sinnesrörelse. Hon hade i stället allt det lugn som den kan ha, hvilken nyss sysselsatt sig med tillagandet af iskyld punsch, Hon ropade till sig Montroger för att underrätta honom om att här hade khan nu sin sorbet, som han tyckte så mycket om, och hvars tillredande hon sjelf ombestyrt för att belöna honom för det han dansat. Detta sätt att skämma bort honom, tycktes mig nästan vara en oförskyld grymhet, ty det pressade tårar urden stackarsriddarens ögon, hvilket emellertid icke hindrade honom från att nästan andaktsfullt läppja på sin sorbet. Om och känslofull, svärmisk och betagen, förrådde han sig helt och hållet inför min blick, wunder det han doppade spetsen af sina svarta mustascher i glaset med en min, som om