ström, vilda, kraftiga men ändå beherrskade af den, som besvurit dem fram, befann ja mig, jag vet ej hur, invid pianot och, befria från min uttröttade dam, sträckte jag båda händerna mot mademoiselle Merquem, som, utan att upphöra spela, reste sig till hälften från stolen, likasom beredd att följa mig. Men straxt derefter satte hon sig igen, förvånad öfver sin egen tankspriddhet, och frågade mig hvad jag ville. Bedja er dansa, svarade jag. Lifvets! genius besjälar er; ni bör dansa som vinden och flamman. Hon beraktade mig med en min så förvånad som den, med hvilken man betraktarj en dåre, den man trott vara klok. Jag dansar aldrig,, svarade hon, alltjemt speande. Hvarför icke? Jag ser på när andra dansa, det är nöje nog för mig. Hon narras, hörde jag Montrogers basröst hviska mig i örat, hon dansar som en sylf, eller åtminstone som... Jag har dansat fordom, återtog mademoiselle Merquem gladt och litet spefullt, men ni, min herre, hvarför dansar ej ni med de unga damer, som sakna kavaljerer? Befaller ni det? Det vore en god gerning och ni vill väl icke försumma en sådan, hoppas jag.n Montroger gick genast, utan attsvara, och bjöd upp mademoiselle Emma de Malbois, som jag totalt glömt bort. Mamma Malbois strålade af belåtenhet och af ett hemligt hopp att kunna återknyta den afbrutna giftermålsträden. Spelarni piano ? frågade mig mademoiselle Merquem. Litet. Ni är kanske trött? Ja.n