sam? Hon föreslog de unga att de skulle göra musik. Ernestine hade särdeles vacker röst och var mycket angelägen att den aftonen låta höra sig. Just derför lät hon bedja sig. Mademoiselle Merquem. accompagnerade henne och detta på ett så skickligt sätt, att alla trodde min kusin vara ett litet underverk i musikväg. Värdinnan uppmanade derefter till dans, och jag trodde i början att hon, i fråga om dansmusik, alls icke var virtuos, så vårdslöst tycktes hon behandla tangenterna, men då jag af artighet mot de unga damerna tyckte mig böra valsa, kände jag mig småningom buren såsom på vingar. Jag sväfvade omkring med mademoiselle de Malbois, en förtjusande liten varelse om aderton år, skimrande, yrande, liflig, öppenhjertig elier en smula djerf — kanske båda delarne — hade hon i sin blick något som kunde förvirra en man. Jag glömde allt för att lik en insekt mot ljuset sväfva omkring i sinnenas strålkrets, då på en gång valsens rytm och välljud genomträngde min själ likt hviskningen från en ande, som tycktes viljarena mina drömmar och bortvända dem från ögonblickets idol. Mademoiselle Merquem improviserade. Jag stannade för att hemta andan och jag betraktade henne. Hon tycktes hvarken se eller höra någon, hon ansäg sig glömd som en maskin, den man använder för andras nöje, och hon lät hänföra sig att drömma i toner, som om hon varit alldeles ensam. Under hennes lätta fingrar, småningom befriade från deras mekaniska sysselsättning, framtrollas de skönaste fantasier öfver det helt alldagliga tema hvarmed hon börjat. Det var en oafbruten kedja af idder, leende och svåärmodiga, rörande och stolta, alltjemnt originella och frambrytande ur de mest konstnärliga öfvergångar. Slutligen, under ett ögonblick då tonerna frambrusade som en