Aftonbladet – 23 maj 1868, sida 3

eHrönika. a Presidenten är frikänd! susade telegran os I met genom Atlantiska Oceanen, och he en I Europa stod och lyssnade till den vigtiga u ättelsen. Hela Europa, sade jag, mi s. måste likväl undantaga vårt kära fosterlan f-Ity der hyser man ett särdeles ringa intres la I för politik i allmänhet och för republiker oc r) presidenter isynnerhet. iKanske skulle det dock intressera mång a latt få veta, att presidenten Johnson blar sina anhängare räknade skandinaverna Amerika, eller åtminstone Skandinavis Post, nordboernas tidning, som utgifves Chicago. Kort före presidentens frikännel: oinnehöll nämnda tidning en artikel, som varn iförsvarar Johnson, på ett språk som förtje n-Jnar att man deraf citerar några strofe rI Tidningen säger: Så länge verlden existera så länge som ett på civilisation baserac samhälle funnits, har man ej något exemp jpå en så oförskämd process som den nuva sI rande anklagelsen mot presidenten. al Då man läser dessa ord är man fresta flatt tro, att de kära landsmännens medfödd begrepp om den högste styresmannens helig , het och ofelbarhet lefver qvar äfven på an dra sidan Atlanten, men fortsätter man ar tikeln, så ser man att man misstagit sig, t på ett annat ställe står: Befria presidentei från all ansvarighet — gör honom till er : nolla, till en konstitutionel kung! — men si 1 länge detta ej skett, skall man ej för parti. ändamål fordra någonting så oförskämdt son de radikala nu göra. Förunderligt hvad begreppen kunna vars olika om samma sak. I Amerika säger man Jen konstitutionel kung, en nolla! medan mar Ji andra länder betraktar en konstitutione J kung som en halfgud, åt hvilken det hungI rande folket offrar millioner. Men så är Jockså en kung något helt annat än den stora amerikanska republikens plebejiska styresmän. Hela verlden vet att Lincoln började sin bana som vedhuggare och att Johnson varit skräddare. Den populäre generalen Grant har i sina yngre dagar garfvat läder, och Wade, ordförande i senaten, Johnsons tillämnade efterträdare, började sin carrier som kanalgräfvare. Och hur se de ut dessa presidenter och senatorer? Lincoln, har man sagt, liknade en ourang-outang och Johnson är heller icke vacker. Wade beskrifves sålunda: Hans hy är som obarkadt.:träd, hans kropp medelmåttigt stor, men årmarne onaturligt långa och magra. Sina naglar biter han af med tänderna, och om han någon gång tar ett par handskar på sina ludna händer, så måste han begagna numro 1234. Hans urkedja likhar en liten ankarketting, och om vintern går Han med hö i sina stöf-: lor. — Hvad sägs om ett dylikt porträtt? Ivad skulle väl följden bli, om man i Europa äfven skulle sjunka så djupt, att man tillät dylika hederliga men fula karlar blifva staternas, styresmän? Jo, icke en enda menniska skulle trängas för att se och helsa på dem, och derigenom skulle mången hufvudstadsbefolkning gå miste om ett af sina mest uppbyggeliga söndagsnöjen. äkert skulle icke Djurgården varit hälften i mycket besökt den vackra Kristi Himmelrdsdagen, om man icke hade hoppats att få se den kungliga ståten, som också till all lycka visade sig, åtminstone till någon del. Redan vid middagstiden började ångbåtsbryggorna att fyllas med folkskaror, som hade Djurgården till mål, och frampå aftonen hade massan på slätten blifvit långt större än den var vid de båda folkfesterna den 1 och den 12 Maj. Nöjena i fria luften voro de sedvanliga, och såväl Djurgårdsteatern som Lan nerska balletten hade lockat en talrik publik till sina tempelgårdar. Styrde man kosan längre bort, från det :gentliga folkhvimlet till de gröna lunderna pakom Bellmans byst ned mot saltsjöns strand, : å möttes ögat af andra skådespel, eller rätare sagdt lustspel, ty glädjen stod högt i sky. l: löjter och ackordions klingade här och der: backarne och ungdomen tumlade om i gräet. Segelleden korsades af lustjakter och ätt på hvarandra följde de fullastade ång-: åtarne. Öfverallt var ett rörligt lif, som ! af ännu ett behag åt den i sig sjelf så herrga taflan. N De stockholmare som mera älska stilla och ! nelankoliska naturtaflor än sprittande och)S lada, taga numera vägen ut till Djugården enom Carl XV:s port. Men bäst är att ja den tidiga morgonstunden, ty då visa de sköna vyerna i all sin glans. : Mellan e Hvita björkstammarne ser man ängarne littra i fonden och snart står man midt i en doftande furuskogen. Dernere i dalen orlar en källa fram under en öfverbyggnad t trä. Det är den ryktbara Ugglevikskällan. . n beställsam gumma står tillreds att hemta i vatten med slefven och fylla på glasen. sg r en fullständigt ordnad bfunnsdrickning. D n mängd promenerande komma hvarje morti n hit för att dricka sina vissa glas och på mma gång taga sig en helsosam motion. !! et är en brunnskur som bestämdt är nyttig 0! r både dem som äro ordinerade och icke tå dinerade. fi Det ser verkligen ut som om den norra d. jurgården nu skulle komma till heders, och ) dt I vore det, ty alltför länge har den varit id! nrykte — mer eller mindre rättvist. För m se länge sedan ansågs det som ett vågspel lt; t i sällskap med fruntimmer taga vägen nom Komötet. Nu möter man der säll1 aperoch ensamma promenerande till hundra5 och alla se med förtjusta miner omkring öf de vackra landskapstaflor som de icke på vr haft en aning om, ty norra Djurgården r varit, och ä nnu, för den största delen il hufvudstadens befolkning lika obekant som He nerikas urskogar. ER Under det att natureh som bäst håller på d sin högtidstoilett glömmer man icke att tfarande arbeta på vår hufvudstads försinande. Innan folkets representanter skil; åt, visade vederbörande för dem den nya Idarholmsbron och tilläto dem att första , 1 igen passera deröfver. Liksom om de icke KY t nog af att se på den sorgliga byggnaden 10 a vintern igenom! Bron var både dömd E fördömd långt innan den högtidliga morSte en. Den allmänna tanken var ungefär den 5) 1 uttalades af en representant, som stod på 20! Idarhustorget och såg uppåt bron. Han sucPr le och sade: Det här ha vi för våra syn91 s skulll Säkert är, att om det någonsin fas fråga om anslag tillen bro inom Steckegot m, så faller frågan derför att riksdagshvi nnen måste gå öfver Riddarholmsbron för Nm komma till sina kamrar. Vi tvifla ej ett