Aftonbladet – 23 maj 1868, sida 2

pPpIar KSadmlUlcvell. TCSSA VÄUlna VIN Hal iga debatter och den sensation som de framallat, har för ögonblicket bringat i glömka den oenighet, som uppstått inom sjelfva ninistören. Men inom de väl underrättade olitiska kretsarne vet man mycket väl, att enna konflikt snart åter måste träda i daen, och man tror, att den skall leda till afkaffande af statsministersbefattningen och efria konseljen från den besvärliga öfverigt som Rouher hittills haft. Hvad den tatsekonomiska striden angår, så företer den cke blott ett statsekonomiskt, utan ett rent politiskt intresse. Visserligen har konstituionen af år 1852 förbehållit regeringen rätt tt afsluta handelsfördrag utan all medveran af lagstiftande kåren; men genom dessa ördrag har beskattningssystemet undergått n väsentlig förändring, och lagstiftande kåen har enligt nämnda konstitution rätt att rotera skatterna. Ur denna synpunkt anripa icke blott protektionisterna, utan äfven den politiska oppositionen handelsördragen. Så tjenar hvarje ny fråga, som mkastas, till att skaka de kejserliga intitutionerna, och detta utsäde finner en acksam jordmån i den unga generation, som cke lider af någon skräck hvarken för arvetarerörelserna af 1848 eller för deskräckscener, som åtföljde statsstrecket af den 2 December 1851. Man kunde visserligen redan från början örutse, att regeringen icke hade någonting utt frukta för den slutliga omröstningen nom en representation sådan som denna och att Rouher skulle vinna en ny parlamentarisk seger. Men de klagomål, som framträdt med så mycken energi, ha kastat en stark belysning öfver kejsaredömets politik ochi. öfver den konstladt lyckliga ställning, öfver hvilken regeringen skrutit. Särdeles betecknande är det tal, som Emile Ollivier i dag åtta dagar sedan höll i lagstiftande kåren. A ena sedan gaf den-liberale folkrepresentanten ett gladt lag åt protektionisterna, som vilja begagna den närkarande krisen till ett sista försök, men å andra sidan angrep han på det skarpaste regeringen, som söker anledningarne till krisen der de icke äro att finna, i stället för att medgifva att de äro en följd af den osäkerhet, som regeringens politik framkallat. Här — sade han — behöfver jag icke vara en stor profet. Jag behöfver endast upprepa hvad: hela Frankrike säger. Skälet till krisen .,. är fruktan för kriget och den frånvaro af säkerhet, som blir följden deraf för hela verlden. 4 . Vår regering säger och upprepar alla daar: Jag önskar fred; verldens fred är icke hotad. Det oaktadt envisas landet att frukta för krig. Hvarföre? Att börja med, utan att misstänka någons afsigter, och antagande att vår suverän framför Machiavells grundsats, att hvarje furste bör förstå att bryta sitt ord, har föredragit Washingtons grundsats, att ärlighet är den bästa politik, är det tydligt, att regeringen, äfven om hon skulle önska och förbereda krig, skulle af en nödvändig diplomatisk förbehållsamhet vara nödsakad att säga motsatsen, så länge som stunden ännu icke vore inne. Förberedde hon i tysthet en Mainz-affär, såsom hon i tysthet har förberedt en Luxemburg-affär (oväsen), skulle hon ändå säga: Vi räkna på fred. (Rörelse i olika syftning.) Antagande att hon, hvarom jag är öfvertygad, är uppriktig i.detta ögonblick, måste man dock medgitva, att då menniskans mening är föränderlig, och då det beror af en eller två viljor att förfoga öfver landets öde, finns det ingen visshet för, att meningen i dag är morgondagens mening; det finns ingen visshet för, att man, efter att i dag bona fide ha sagt: fred, icke i morgon bona fide skall säga: krig. Men ej nog härmed. Det finns någonting, som ännu mer än menniskoordets obeständighet oroar och beröfvar handeln den trygghet, hvaraf den har behof, det är att vid sidan af de fredliga orden finnas handlingar, som ej äro fredliga. I skolen aldrig kunna förmå flertalet af köpmännen att tro, att man skulle göra en sådan militärtillrustning, som nu sker, om man ej hade en fördold tanke på krig (Protester från flera bänkar.) ; Landet kan bedraga sig; men I kunnen icke förhindra, att det hyser en berättigad oro, då det ser er fortsätta edra krigsrustningar, och man måste konstatera ett obestridligt faktum. Hvad jag förebrår regeringen är att icke ha insett, att handelsfrihetspolitiken icke endast var en ekonomisk politik, utan också en allmän politik; att den nödvändiga följden af det fria utbytet borde vara befästandet af freden. I stället för att beslutsamt taga sitt parti för denna situation, och detta är industriens förnämsta klagomål, i stället för att uppoffra största delen af budgetens tillgångar på det inre välståndets utveckling, i stället att adoptera en fredsoch afväpningspolitik, har hon följt en politik, som icke: är krig, men ej heiler fred. . Följden är, att hon befinner sig i en ställning, hvilken hon, trots sin goda vilja och Frankrikes rikedom, aldrig kan våra vuxen, nemligen att ha en budget, som på samma gång är en fredsoch en krigsbudget. Krisens öfvergående orsaker skola upphöra, de amerikanska tillsatserna skola försvinna, spanmålen skall åter. falla i pris, produktionsöfvermåttet skall upphöra, men den stadigvararande orsak, som jag antyder, skallicke försvinna förr, än I hafven gjort ett kraftigt bemödande att förändra er politik. Till dess skall det inträffa, att krisen blir intermittent, men permanent. . Den skall endast förminskas en tid för att genast åter börja. Det finns endast två sätt att komma ur denna ställning: det första är krig, Krig oväsen) anser mången vara nödvändigt, det finns en hederssak att afgöra mellan Frankrike och Tyskland, tycker man. Detta yttras, detta skrifves och sprides (Nya afbrott). Och det är, en allvarsam och betänklig mening, såtillvida som den är den utmärkte publicists, hvars vän jag smickrar mig med att vara, men med hvilken jag tyvärr är af olika åsigt. I min tanke skulle kriget vara en olycka. Jag talar icke i broderlighetens namn, icke i de känslors namn, hvilka ej ha någonting att skaffa med politiken, jag talar i intressenas namn. Erfarenheten har bekräftat detta yttrande af Montesquieu! Det är krigsmenniskorna som skola ruinera Europa Kriget har aldrig uträttat något, aldrig afslutat något. Förgäfves skolen I segra, förgäfves skolen I tränga Tyskland tillbaka och eröfra Rhen.