HH hn 8 HP Heh lägga några hinder i vägen för de åtgärder Isom den våldsamme Stanton förordade. Det tr rr mmzm rs ör grundlig kännedom om de politiska förhål landena i de cFörenta Staterna äro i all mänhet benägne att sympatisera med det s k. republikanska partiet och att ogilla pre sidenten Johnsons förfarande. Men de, son äro bättre underrättade och som förblifvi obesmittade af negermanien, som gör att mai Tv icke förmår att skilja mellan rättvisans kra och en falsk filantropi — måste ovilkorliger hysa motsatta tankar — ty medan det Te 4 publikanska partiet trampar den ena gånger fo efter den andra konstitutionen under fötterna söker presidenten att upprätthålla de institutioner, hvilka amerikanarne hafva att tacks för den borgerliga och politiska frihet, son El de åtnjuta. Det måste dock medgifvas, at ehuru flertalet af det republikanska partiet utgöres af öfverlöpare från alla de äldre partierna, hvilka bevisat sig vara alldeles principlösa, samt sökt under täckmanteln att befordra mensklighetens sak genom negrernas emancipation, att tillvälla sig despotisk makt så var det likväl en tid, då detta parti var vida värdigare att förvalta Unionens allmänna angelägenheter än de, sedan 1852 års ? Presidentval, mycket urartade demokraterna. en redan under kampen mellan de nordd liga och sydliga staterna tilläto sig republikan erne många godtyckliga och mot de demokratiska grundsatserna, på hvilka amerikanska konstitutionen är byggd, stridande åtgärder, som man likväl Var benägen att urskulda på grund af dåvarande kritiska förhållanden. Lincoln var en ädel men svag man, som icke förmådde göra sina bättre åsigter gällande, utan lät sig ledas af sådana män, som den hårde och oböjlige Stanton och den hämndgirige senator Sumner, som båda två hafva visat sig göra föga afseende på medlen, endast den fordna slafoligarkien kunde nedtrampas i stoftet. Chose, dåvarande finansminister, var ingalunda blind för de laglösheter, som begingos, men, om han också, såsom man har anledning att tro, ogillade dem, ansåg han dem då ursäktliga, och var Idessutom alltför mycket upptagen af det herkuliska arbetet att anskaffa de oerhörda summor, som det på de nordliga staternas sida dåligt förda kriget uppslukade, för att bör också ihågkommas, att Chose afgick från sin post innan krigets slut och utnämndes till ordförande i de Förenta Staternas högsta domstol, samt att han som sådan hittills bevisat sig vara en opartisk och rättvis domare äfven i frågor, som rört de fordna slafegarne, hvilkas politiska öfvervigt han alltid som ledamot af kongressen bekämpade. — Seward, chefen för Lincolns såväl som för Johnsons kabinett, insåg klart att både kongressen och regeringen flera gånger tillvällade sig en makt, som stod i uppenbar strid med konstitutionens föreskrifter, men han, såväl som många andra patriotiska män af både det republikanska och det demokratiska fartiet, ansågo, att detta icke kunde undvikas såvida Unionen skulle kunna upprätthållas, som i deras ögon var af mera: vigt än allt annat. Men det kan icke nekas, att. man derigenom blottställde sig för faran att se de Förenta Staternas fria institutioner omkullkastade och att införa antingen despotism eller anarki. De sydliga staterna voro onekligen fullt berättigade att träda ur Unionen, så snart det visade sig att kongressen icke ville respektera konstitutionens föreskrifter med afseende på de enskilda staternas rätt att efter eget godtfinnande ordna sina inre . angelägenheter, men de begingo ett stort fel, då de med vapenmakt och icke på konsti-: tutionel väg sökte nå nu antydda mål och ; gåfvo således nordstaterna fullkomlig rätt att möta våld med våld. Nordstaterna dere! mot borde, sedan segern var vunnen, icke hafva sökt förhindra sydstaterna från att utöfva deras konstitutionella rättigheter. Detta insågs af presidenten Johnson och af hela hans kabinett med undantag af Stanton, som förenade sig med den republikanska majoriteten i kongressom, som har bemödat sig att erhålla fria händer, att behandla de besegrade sydstaterna som eröfringar, med hvilka segervinnarne kunde förfoga efter eget förgodtfinnande. I hopp om Stantons medverkan och för att förhindra hans aflägsnande från sin plats — som krigsminister — fattade den republikanska majoriteten i kongressen det beslut, att presidenten icke eger rätt att afskeda, utan kongressens samtycke, någon medlem af sitt kabinett. Men äfven om presidenten hade sanktionerat denna lag, hade den varit okonstitutionel; ty konstitutionens föreskrifter kunna icke förändras eller några tillägg göras — utan de särskilda staternas lagstiftande församlingars hörande — hvartill kommer, att den nuvarande kongressen icke är så sammansatt som konstitutionen stadgar, och således äfven, om den hade rätten på sin sida, som den nu är långt ifrån att hafva, hvarken kan lagligen anklaga eller döma presidenten. Efter det Johnson blifvit president, uppstod snart en stark spänning mellan honom och Stanton — ty medan den senare i likhet med det stora fertalet af det republikanska partiet önskade, att.ingen förskoning skulle visas mot de besegrade slafegarne, utan att de alla skulle bringas till tiggarestafven och behandlas som landsförädare, samt att negerslafvarne skulle utan ringaste förberedande åtgärder inträda uti alla rättigheter, tillhörande amerikanska medborgarne, och således öka det republikanska partiets röstantal, ty detta var det verkliga ändamålet, som man sökte ernå, påstodo presidenten Johnson och Seward, att man skulle göra allt, som var öfverensstämmande med andan af den amerikanska konstitutionen, med billighet och med statsklokhet, för att åter upprätta det goda förhållandet mellan Nordstaternas invånare och den hvita befolkningen i södern, samt för det närvarande nöja sig med att förklara slafveriet upphäfdt för everderliga tider inom hela unionen, samt sålana åtgärder vidtagna, att de frigifna slafvarne icke skulle vara utsatta för något slags förtryck. Det har varit i fullkomlig öfverensstämmelse med dessa statsmannalika åsig-s er, som president Johnson. har handlat; men d le, som hafva törstat efter de besegradel!s slafegarnes blod och önskat tillroffa sig resten f vf deras rikedomar, och som hoppats att!n söra de emanciperade negrerna till verktyg s ör utförandet af sina afskyvärda planer iafva intagits af den största förbittring mot e Johnson, som hvarken af deras lockelser elsl er hotelser låtit förmå sig att afvika fråna len försonlighetspolitik, som han ansett förla len mest ändamålsenliga, för att stärka delb mnionella banden mellan norden och södern. L 4 ! ; j : —A —rm or c 0 Ro DA FY rt pb tr