MUSIK. Fru Wilhelmina Norman, hvars hänförande toner vårt musikaliska samhälle nu så lång tid nödgats sakna, men som genom sina triumfer under en ärorik konstnärsfärd äfven frånvarande ländt detsamma till glädje och berömmelse, återvälkomnades på den konsert, hon sistlidne tisdag gaf å kongl. operan, af ett talrikt auditorium på ett sätt som vittnade om de lifligaste sympatier och ständigt stigande beundran. De kompositioner, den frejdade artisten denna gång valt till uppgifter, voro Redes välbekanta A--mollkonsert, en om mycken lärdom och kraft vittnande sonat af Rust d. ä. från denne mästares sista år, samt tvenne synnerligen anslående nummer ur E-dur-konserten af Henri Vieuxtemps; och sällan har den egendomliga trollmakten hos hennes konstnärliga förmåga så tyckts oss tramträda med hela sitt välde som den nu gjorde det i återgifvandet af dessa stycken. Dock, detta är mer än att återgifva, det är att förklara och förädla; ty ingen tondikt är i och för sig så skön att icke njutningen af dess åhörande fördubblas genom ett inspireradt föredrag. Hemligheten af denna underbara kraft hos den utförandes inspiration är detta, att konstverket derigenom antager menniskonatur, att vi icke blott förnimma en tondikt med dess innehåll, dess form och dess välljud, utan det är en konstnärsande, en personlighet som tolkar sig i tonerna, ett menniskohjerta, som sjelf oändligt njuter ett skönt och låter sin glädje omedelbart spridas till hvarje beslägtadt bröst, så att de mottagande erfara den rörelse som beherrskar gifvaren på samma sätt och i samma grad och på samma gång som han sjelf. Det blifver sålunda icke blott örat som smekes utan det är hjertat som glädes, man roas icke blott utan man lyckliggöres, i njutningen ligger icke blott nöje utan förädling, och i bifallet icke blott beundran utan än mer tacksamhet, tillgifvenhet för den öfverlägset begåfvade konstnärssjäl som uppfattat så djupt att han kunnat återgifva så klart, som kändt så innerligt att han tvingar oss att känna med honom. Den snillrika arti-. stens föredrag bar nu såsom oftast pregeln af ingifvelse och särdeles med Vieuxtemps Rondo, konsertens slutnummer, elektriserade hon åhörarne oemotståndligt. Rusts Sonat ände henne till synnerlig heder både genom itförandets stil och den tekniska konstfärlighet som ådagalades. Publikens erkänsla var entusiastisk, vi hafva sällan bevittnat så många inropningar på en afton, och då kon-: serten slutat tycktes bifallsyttringarne icke vilja följa dess exempel. Konsertgifvarinnan blef förträffligt understödd. Fru Michaelis föredrag af grefvinnans stora aria ur Figaro, var ännu mer in vanligt förtjenstfullt och värdigt den herrliga uppgiften, och fru Stenhammar uppträdde med en för hennes konstnärsskaplynne ypperligt lämpad konsertaria af Mendelssohn, som, i och för sig utmärkt vacker, så som hon utförde den blef af det djupaste intryck. Hr Willman sjöng med kraft och bravur en ria ur Berwalds Estrella, temligen oregelbunden till sin form, men af stark och anslående sluteffekt. De tre utmärkta artisterna skördade i rikt mått publikens hyllning, särskildt fra Stenhammar, såsom ett prof på ulmänhetens sympatier, då man nu för första sången såg henne åter uppträda på den scen, ör hvilken hon så länge varit en prydnad, och som hvarje den dramatiska tonkonstens sanne vän i vår stad säkerligen af hjertat ängtar att snart få veta henne ånyo tillhöra. Kapellet gaf Beethovens tredje ouvertur ill Leonora samt Webers till Euryante, wilka begge utfördes med förträffligt sampel och bidrogo att göra konserten till, utan ;ensägelse, en bland de mera framstående och rärderika musiktillställningar, säsongen haft tt erbjuda. NINGEN ETTA