STOCKHOLM den 20 Maj. Till den nyss slutade riksdagens negativa resultater hörde, såsom bekant är, förkastandet af bevillningsutskottets förslag, attafrei ra en utredning om lämplighettet för en beskattning å hvitbetssockertillverkningen. Detta oaktadt I rer väl regeringen knappast kunna fortfarande med likgiltighet åse, huru en år efter år växande andel af den beskattning, som statens ändamäl blifvit ålagd sockerförbrukningen, undandrages statsverket, för att i stället komma enskilda till godo. En utredning af frågan, fastän icke af riksdagen begärd, torde böra af regeringen föranstaltas, på det representationen och landet må komma till fall insigt, å ena sidan, om den enorma uppoffring, som staten gör till förmån för en enda fabrik, och, å andra sidan, om möjligheten för handteringen att bestå äfven utan det preminm, som den atnjuter genom den nuvarande skattefriheten. Den i andra länder vunna erfarenheten bör i detta hänseende vara synnerligen lärorik. Såsom ett exempel derpå anse vi oss böra omförmäla en af finansministören i Berlin nyligen offentliggjord jemförande öfversigt af inkomsterna ! inom tullföreningen under ren 1845—1866 såväl af tullen ä utländskt socker och sirup, som af hvitbetssockerskatten. Af densamma framgår, att år 1845 utgjorde tullen på utländskt socker mer än 7 millioner thaler, men belöpte sig år 1861 blott till 862.000 thaler och, sedan den unra följande åren icke obetydligt stiden är 1866 ned till 635,000 thaå hvitbetssockerskatten har ett omvändt förhållande egt rum. Den har från år 1845, .å den utgjorde 194,000 tbaler, befunnit sig i temligen jemnt stigande och utgjorde år 1866 en summa af 12,053,000 thaler. Det visar sig af dessa siffror, att hvitbetsNeockertillverkningen bedrefs blott i högst ringa omfång år 1845, då den redan var beskattad, och att den ofantliga tillväxten i denna tillverkning, samt följaktligen i odlingen af råvaran, egt rum under det att tillverkningen varit beskattad. För närvarande är införseln af utländskt socker en ren obetydlighet i jemförelse med den inhemska sockerproduktionen, och det är klart, att om man i de stater, som dessa uppgifter röra, hade förfarit på samma sätt som man ännu gör i Sverge, ne-ligen bibehållit tullen för införsel af socker, men lemnat hvitbetssockertillverkningen obeskattad, så skulle man år 1866 ha gått miste om en statsinkomst af närmare 13 millioner thaler (ty det är gifvet att icke något utländsk socker då blifvit infördt). Denna summa hade sockerfabrikanterna i stället fått stoppa i kor såsom en särski ö -I vinst de vält i alla fall lära ha på sin tillverkning. Men man har i tullförening: staterna förmodligen icke ansett sig ha r till en sådan frikostighet mot hvitbetssockerfabrikanterna. RETAS j