Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 2

mer i deras väg, på samma sätt erfor detta gamla bortskämda barn en verklig lättnad, då han fick utgjuta sin vredes åskor öfver de tvenne domestikerna, hvilka likväl med det olympiska lugn, som tillhör deras klass, uppfångade ljuden med hvar sitt öra, men läto dem, som ordspråket säger, åter genåst gå ut igen. Den lilla Aimee satt emellertid qvar på sin plats utanför bersån. Skälfvande i alla leder lik en skrämd fågel, hade hon lyssnat till samtalet emellan Hilda och grefve von Schmetterling. — Af allt hvad hon hört förstod den lilla flickan ingenting annat än att hennes fröken sväfvade i någon stor fara. Hon hade varit så blek, hade gråtit, suckat och jämrat sig... En gång, tyckte Aimee, lät det till och med som hon bedt den fasliga lille gubben bjelpa sig. Om jag kunde hjelpa henne i stället, tänkte barnet, eftersinnande buru hon skulle kunna bistå sin vän. Hastict varseblef hon ett papper, som nedfallit på sandgängen. Hon hastade att upptaga detsamma. Det var ett bref med utanskriften ställd till fröken Hilda von Turne. Tvehogsen huruvida hon borde genast återlemna sitt fynd till! dess egarinna, dröjde den lilla flickan några ögonblick för att öfverlägga. Ehuru icke synnerligt skarpsinnig kände Aimee instinktmessigt att det papper hon höll i handen stod i nära förbindelse med hvad hon sett och hört. Var det inte just efter genomläsningen häraf som Hilda yttrat de der besynnerliga orden? Aimee kundeicke reda de tankar, hvilka genomkorsade hennes lilla hjerna — en jordmån der sällan någon id6 frodades. Fantasien är alltid verksam, äfven hos barn med enklare förståndsbegrepp. Det förekom den lilla flickan som. Hilda vore en at dessa undersköna prinsessor, hvarom sagorna förtälja. I grefven äter såg hon ett skogs-. sjöeller bergtroll, det förstnämnda helst emedan dessa anses vara de fulaste. Det leda trollet hotar prinsessan, ifall hon icke vill bli bans fru gemål, att instänga henne: en klipphåla eller ett urholkadt träd; stun